Askonsdag - Fastetiden

Kära vänner!

Snart börjar fastetiden.

I sin liturgi följer kyrkan Jesu liv, död och uppståndelse. År efter år går vi genom samma liturgiska tider och fester. Vi får nåden att varje år gå allt djupare in i hans mysterium . Han är vår vän, vårt liv, vår frälsare. Ju närmare honom vi kommer desto mer blir vi oss själva, Guds älskade söner och döttrar. Han gör oss allt friare och öppnar för oss ett nytt liv och en väg som leder till Fadern i himlen och till vårt eget djupa JAG.

Fastetiden är en förberedelsetid inför den största av alla festerna: Påsk. Fastetiden firades i kyrkan redan på 300‐talet. Den varar i 40 dagar (söndagarna borträknade) och inleds med Askonsdagen, i år den 13 februari. I mässan hör vi profeten Joel:

”Nu säger Herren,

                      skall ni vända er till mig
                   med uppriktigt hjärta, under fastan, gråt och klagan” (Joel2:12).

När vi kommer fram till koret tecknar prästen korstecknet på vår panna med aska och säger:

                 ”Kom ihåg, människa, att du är stoft, och till stoft måste du åter bli”
               (1 Mos 3:19).
                 ”Omvänd dig, och tro evangelium” (Mark 1:15).

Först en vädjan: ”Kom ihåg”. Detta är ord som ofta återkommer i Skriften. Vi glömmer och vi lever i ”glömskans land”. Fastetiden är en tid för att komma ihåg, komma ihåg att vi är stoft! Att vårt liv är kort, bräckligt, fast vi gärna vill glömma det och tro att vi evigt ska vara unga och starka.

Men är detta ett evangelium? Ett glatt budskap?

Det är i första hand en sanning. Så är det. Allt annat är en dröm som vi bygger upp och stänger oss in i. Om vi vågar se det förundras vi över att vi lever, över att livet ges oss i varje ögonblick som en gåva. Vi är beredda att ”omvända oss och tro på evangelium”. Vi vänder blicken mot den som ger oss livet, som älskar oss, som kallar oss vid vårt namn, som vill bli vår glädje och som har sin glädje i var och en som tror på honom.

Askonsdagens liturgi anger inriktningen för hela fastetiden.
Vi lever vända mot den som kallar oss. Vi följer den som säger till oss: ”Följ mig!”. Vi vågar gå ut ur vårt lilla jag. Vår egen bekvämlighet, vår själviskhet. Vi låter Guds Ande utvidga vårt hjärta. Vi får ett större perspektiv. Det är det vi kallar ”göra bot”; Jag lever inte längre bara för mig själv. De andra börjar få lite mer plats i mitt liv. Jag ger dem lite av min dyrbara tid.

Jag ger tid till Gud. Jag lyssnar på det han säger till mig i de läsningarna kyrkan ger oss under denna fastetid. Jag låter ordet ljuda i mitt hjärta. Jag läser långsamt och mediterar, som Maria bevarar jag orden i mitt hjärta och låter dem växa i mig, förvandla mig, bära frukt i mig.

Jag ger tid till mina medmänniskor. Jag” kollar” inte bara på internet och facebok. Jag skriver ett brev, gör ett besök…

Jag ger mig själv tid. Jag avstår från det som omedelbart fyller mitt behov: godis, internet … och jag upptäcker ett annat djup i mig själv.

Framför allt följer jag Jesus. Han söker mig, han är min gode herde. Nu vill jag låta mig finnas. Jag kommer fram till honom och lär mig av honom själv vem han är. Som den blinde Bartimaios som fått sin syn tillbaka (Mark 10) följer jag honom på vägen till Jerusalem, till korset, döden och uppståndelse. Kanske är jag rädd att gå denna väg. Lärjungarna var också det. Jag håller Maria i handen och följer med henne. Hon lär mig att ha blicken fäst vi Jesus och att glömma min egen rädsla. På den vägen fylls mitt hjärta så småningom av en ny kraft och en oanad glädje!