En vän
till mig blev bjuden att medverka till ett symposium om kvinnan som ägde rum i
Rom 10-12 oktober. Hon skickade mig sitt bidrag.
Hon är
gift, har familj och har varit yrkesarbetande hela sitt liv. Alltså ingen
hemmafru!
Jag blev
helt fascinerad av det hon skriver. Helt politiskt okorrekt, tankar som man i
våra bredgrader inte ens får tänka!
Hon
mediterar över ”Kvinnan som mysterium! Och ställer frågan: Är det feminia en
gender?...Gender,
en teori som i vårt samhälle ställs i centrum för all reflexion”.
Hon
noterar det positiva som denna teori burit med sig i reflexionen över kvinnan
och går vidare med sitt eget tänkande. Ämnet är så stort och så viktigt att alla
röster måste höras. Hon vill dra sitt lilla strå till staket.
Hon
mediterar över kroppen, kvinnans kropp som så tydligt och underbart är skapad
för att ta emot, härbärgera och nära livet. Kvinnan som står i livets tjänst. Att
observera kroppen är första steget, det förankrar oss i det som är, det är
fullt av mening, påpekar hon. Utifrån det kan man tänka vidare.
Hon
citerar länge Teilhard de Chardin, fransk jesuit, filosof, antropolog och
teolog som på sin tid öppnade nya vägar. Teilhard skrev en underbar dikt över ”Det
eviga kvinnliga” (L’éternel féminin”).
När jag
skriver detta anser jag själv att det hela låter gammalmodigt i den moderna
debatten där gendeteorin har översköljt allting, där tänkandet har blivit så
enkelriktat. Det är nästan förbjudet att tänka kvinnan –mannen - människan -
som ett mysterium. Det har blivit ett projekt, vårt projekt. Vi ska bygga upp
oss själva. Vi förundras inte längre över skapelsen, vi tar inte emot oss
själva ur skaparens händer, vi är våra egna ingenjörer!