Kvinnan som mysterium

En vän till mig blev bjuden att medverka till ett symposium om kvinnan som ägde rum i Rom 10-12 oktober. Hon skickade mig sitt bidrag.

Hon är gift, har familj och har varit yrkesarbetande hela sitt liv. Alltså ingen hemmafru!
Jag blev helt fascinerad av det hon skriver. Helt politiskt okorrekt, tankar som man i våra bredgrader inte ens får tänka!

Hon mediterar över ”Kvinnan som mysterium! Och ställer frågan: Är det feminia en gender?...Gender, en teori som i vårt samhälle ställs i centrum för all reflexion”.

Hon noterar det positiva som denna teori burit med sig i reflexionen över kvinnan och går vidare med sitt eget tänkande. Ämnet är så stort och så viktigt att alla röster måste höras. Hon vill dra sitt lilla strå till staket.

 Hon mediterar över kroppen, kvinnans kropp som så tydligt och underbart är skapad för att ta emot, härbärgera och nära livet. Kvinnan som står i livets tjänst. Att observera kroppen är första steget, det förankrar oss i det som är, det är fullt av mening, påpekar hon. Utifrån det kan man tänka vidare.

 Hon citerar länge Teilhard de Chardin, fransk jesuit, filosof, antropolog och teolog som på sin tid öppnade nya vägar. Teilhard skrev en underbar dikt över ”Det eviga kvinnliga” (L’éternel  féminin”).

 När jag skriver detta anser jag själv att det hela låter gammalmodigt i den moderna debatten där gendeteorin har översköljt allting, där tänkandet har blivit så enkelriktat. Det är nästan förbjudet att tänka kvinnan –mannen - människan - som ett mysterium. Det har blivit ett projekt, vårt projekt. Vi ska bygga upp oss själva. Vi förundras inte längre över skapelsen, vi tar inte emot oss själva ur skaparens händer, vi är våra egna ingenjörer!