Att döpas som barn eller som vuxen?

Debatten om dopet går högt och kanske några blir oroliga. Gäller mitt dop? Jag själv blev döpt som spädbarn. Jag minns inte mitt dop! Jag är med i en dialog mellan katolska kyrkan och pingst. Vi är sex stycken katoliker och sex stycken pingstvänner som i 10 år hat talat med varandra. Vi har blivit goda vänner och uppskattar varandra och varandras tro och hängivenhet till vår Herre Jesus Kristus. Frågan om dopet har kommit upp om och om igen i våra samtal och fast vi delar samma tro har vi olika sätt att se på denna fråga. De flesta pingstvännerna erkänner bara troende dop. Man måste vara medveten och ta ansvar för sitt dop, svara på Guds gåva med sitt engagemang.  Även för oss är dopet ett engagemang. Barnet är döpt för att föräldrarna ber om det och engagerar sig att uppfostra sitt barn i den kristna tron. Barnet är buret av kyrkans tro. Sen håller föräldrarna inte alltid sitt engagemang.

Det som är först i det katolska sättet att se är Guds gåva. Gud har initiativet, han vill ge sig själv, ge sitt gudomliga liv och människan tar emot och svarar. Guds gåva är gratis, han ger oss den inte på grund av våra meriter. Hans gåva kallar fram vårt svar, tron, ett liv i tron.

Sen kommer i katolska kyrkan nattvarden, när barnen är i stånd att själva säga ett ja och svara på Guds gåva. De får i sina församlingar en förberedelse till den, så de vet vad de gör, även om varken barn eller vuxna riktigt kan förstå Guds gåva. Gud är alltid större. Konfirmation är ett annat sakrament som på något sätt fullbordar dopet.

 I katolska kyrkan döper man inte om någon som redan är döpt. Vi kan inte göra ogjort det Gud själv har gjort, men man kan förnya sitt dop. Det gör man varje år under påsknatten, så att man blir påmind om Guds gåva och om den dynamik som finns i dopet och som man frivilligt måste växa in i. Gud ger och det är upp till oss att ta emot Guds gåva  låta den växa i oss.