25 mars - Jungfru Marias bebådelsedag

I morgon firar kyrkan Marias bebådelsedag.
En fest som vi firar år efter år och som vi kanske inte reflekterar över så mycket.
Men det som sker övergår helt vårt förstånd. Hur kan vi förstå detta otänkbara att Gud blivit människa? Inkarnationens mysterium. Guds Ord, Logos, genom vilket allting är skapat blir människa i Marias sköte. 
Maria står själv, som den första människan, inför detta stora mysterium. 
Hon hör ängelns hälsning: "Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig", och hon blir förskräckt och undrar vad denna hälsning skulle betyda." "Hur skall det ske?" frågar hon.

När Jesus är tolv år gammal och Maria och Josef söker honom och efter tre dagar finner honom i templet skriver Lukas: "De förstod inte vad han menade med sina ord". 
Maria och Josef står inför Jesu mysterium. De förstår inte och Maria bevarar allt detta i sitt hjärta.
Maria försöker inte reducera mysterium till det hon kan förstå. Hon litar helt på det ord som har sagts henne: "Må det ske med mig som du har sagt". 
Maria tar emot och låter Ordet växa i hennes kropp i hennes själ i hennes förstånd. Hela hennes person utvidgas och växer så att hon blir i stånd att stå vid korset, att bejaka Guds hemlighetsfulla vilja. Hon tar emot korset som för världen är dårskap och stötesten. 
Där vid korset kan Jesu anförtro alla människor, som han har kommit för att frälsa, åt sin moder, hon, den troende ar plats i sitt hjärta för alla Jesu bröder och systrar, hon blir vår moder.

Inkarnationens mysterium, Gud som blivit människa, är så stort att människor i alla tider - och inte minst i vår tid - har försökt "förklara" det, göra det mer "mänskligt", reducera det till det som är acceptabelt för vårt mänskliga förstånd. Maria går rakt in i mysterium, hon tar emot det i sitt hjärta, hon låter Gud utvidga hennes mänskliga kapacitet: "helig Ande skall komma över dig och den högstes kraft skall vila över dig." Hon blir verkligen "Guds moder", och Jesus ger henne till oss så att hon blir vår moder i tron.     

Den helige Josef

idag firar kyrkan den helige Josef.
Josef den tyste, den dolde, den kyske. 
Den som inte räknas,
Den rättfärdige, som var som Noa "en oförvitlig och rättfärdig man, som levde i gemenskap med Gud" (1 Mos 6:9) ...
Vi ska inte förvandla det som Matteus berättar i början på sitt evangelium till en liten roman! Det handlar om en teologisk berättelse, den är skriven för oss som kommer efter, som en inbjudan att gå in i Jesu mysterium. Matteus skriver inte om "hur det kändes" för Maria och Josef. Han skildrar det som Gud gör i mänsklighetens historia i våra liv!


Maria är havande. Josef förstår inte det som händer. Han ser att Maria är helt omsluten i Herrens härlighet, han erfar det som Mose erfarit: "Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herren härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen"(2 Mos 40:34-35).
Han har ingen del i det som sker i Maria. Han tänker då drar sig tillbaka, "skilja sig från henne i tysthet." Men Gud själv ger honom den plats som är hans i frälsningshistoria. "Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig Ande". 

Josef, såsom Maria, är kallad till att säga sitt JA till det som sker. För honom blir Jesu födelses mysterium uppenbarat. 
Josef är inte far till Jesus enligt naturens ordning, men han blir hans jordiska fader.  Han får i uppdrag att ge honom namnet Jesus: "Herren frälser", och att foga in honom i den långa släkttavla som slutar med "Jakob far till Josef, Marias man." Här bryts kontinuiteten. Med Jesus börjar någonting nytt, den nya skapelsen tar sin början. 
Jesus kommer för att frälsa alla människor, han tar på sig hela världens synd. Den långa lista namn som slutar med Josef innesluter många syndare: våldsmän, äktenskapsbrytare, mördare... 
Jesus har kommit för dem alla, han kommer för oss som kommer efter honom. Han öppnar en ny väg för dem som är instängda i synden och i mörkret. 

Jesus, Gud och människa, behöver en mänsklig far. En far som får honom att växa som människa, som visar för honom Faderns ansikte. Josef står inte i konkurrens till Jesu himmelske fader, han skymmer inte honom utan tvärtom, han vet att all faderskap kommer från Fadern i himlen och tar emot sitt uppdrag från Honom. Hans faderliga kärlek till Jesus blir en avbild av Guds faderliga kärlek. 
Jesus har lärt sig av Josef att be enligt den tradition som fanns i Israel, Josef har lärt honom att läsa Guds ord, att arbeta med sina händer. Det finns en mänsklig och konkret erfarenhet bakom Jesu ord: "Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad fadern gör, det gör också sonen. Fadern älskar sonen och visar honom allt vad han själv gör" (Joh 5:20-21). 

När Jesus börjar sitt offentliga liv finns Josef inte mer. Han har uppfyllt sitt uppdrag och kan sjunga som Symeon: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid , som du har lovat, Ty mina ögon har skådat frälsningen."

Vi hör inte Josefs röst men han är den som hör och gör Guds vilja. 
Hans glädje är att vara hos Maria och Jesus. Han kan undervisa oss, som han undervisade Jesus, och lära oss denna djupa och fördolda glädje: att leva ett vardagligt liv tillsammans med Jesus och Maria.

Nu är frälsningens dag, nu är den behagliga tiden...Fastetiden 2014

När jag häromdag tänkte på fastetiden skrev jag ner tre ord: 
bön, fasta, allmosa.
Jag reflekterade över det och kom fram till att det handlar om mitt förhållande till Gud - Bön
mitt förhållande till mig själv - Fasta
och mitt förhållande till nästa - allmosa

Jag tänkte att fastan handlar om att inte låta mig ledas av min "köttsliga natur", som Paulus uttrycker det i Rom 8, utan av Guds Ande, att inte ge efter för alla mina behov, min själviskhet, mitt högmod, min lättja... utan att lyssna till Anden, låta mig ledas av honom. Att göra det konkret och inte bara i tankarna innebär att avstå, att fasta. Jag avstår 
och då kan andra få någonting av det jag inte använder för mig själv. Pengar, tid, uppmärksamhet osv.
Jag såg allmosa som en konsekvens av fasta. Man ger av sitt överflöd!

Men när jag läste igen det Matteus skriver i Bergspredikan (6:1-18) upptäckte jag till min förvåning att jag mindes i fel ordning.
Jesus talar först om allmosor och sen om bön och sist om fasta. 
Varje gång avslutar Jesus på samma sätt:
"Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."
"När du ber gå in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."
"När du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."

När jag nu mediterar över denna text i rätt ordning måste jag be den Helige Ande hjälpa mig förstå det Jesus säger, det var kanske inte som jag trodde?
Jag märker också att Matteus "klistrar in" den bön Jesus har lärt oss: "Fader vår" just i detta sammanhang ( i Lukasevangeliet finns den i ett annat sammanhang).
Det som tycks vara först är relationen till min "fader i det fördolda". Jesus bjuder mig att leva inför honom, vara vänd mot honom, veta att han ser mig, älskar mig,  ha min glädje i honom. 

Hur ska jag göra det? Genom att ge allmosor och att fasta.
Jag växer i min relation till min Fader när jag ser min medmänniska, när mitt hjärta öppnar sig för henne, när jag inte bara säger utan handlar konkret. Jag gör det för att Han själv är den utgjutande kärleken, för att Han ger utan att räkna, Han slösar bort sin kärlek över oss!
Min nästa blir inte bara den som tar emot min allmosa utan han är den som öppnar för mig vägen till Fadern. 

Att ge utan att vilja få tillbaka är någonting som den Helige Ande lär oss så småningom. Han lär oss och vi måste börja någonstans, ta ett steg där vi befinner oss. Ge vår allmosa så gott vi kan och låta den Helige Ande rena våra hjärtan och lära oss att älska såsom vår Fader i himlen gör. 

Det första tycks alltså  vara att ge sin allmosa - att vara vänd mot min nästa, min broder, min syster - och sen blir jag ledd till att fasta. Allt detta måste ske i relation till Fadern, också här en konkret relation som uttrycker sig i bön. 

Jag måste tänka om och jag känner att jag inte är färdig med det. Ni kan gärna dela med er om ni har några tankar kring detta!