lördag 21 juni 2014

Böneskola 1

Kära Vänner som läser min blogg!


Jag är ibland frestad att stänga bloggen, men nästan varje gång jag kommer på sådana tankar kommer någon hit till Berget och tackar för bloggen. Så nu vill jag fortsätta ett tag till. 
De senaste åren har jag skrivit en del om bön och tänkte publicera det på den här bloggen så att de som vill kan få hjälp med sitt böneliv, eller till och med upptäcka bönen! För två veckor sen firade vi Pingst. Vi börjar denna böneskola nu efter Pingst.

Böneskola 1


Alla hade kommit till Jerusalem för att fira Pingst. Judar från hela världen.
Vad firade de? Lagens gåva som Herren gav till Mose på Sinaiberget.
Då kommer något oväntat. Den helige Ande faller över lärjungarna som är samlade i bön kring Maria. De går ut och börjar predika för folkmassan: Gud har förverkligat sitt löfte. Detta sker nu, idag inför våra ögon.
Jag utgjuter min ande över alla människor, säger Herren. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera.
(apg 2:17-18)
Det blev stor uppståndelse i Jerusalem den dagen. Många människor kom till tro. Men hur är det för oss 2000 år efteråt? Har inte pingstens kraft bleknat? Den överraskar oss inte längre. Den förändrar inte våra liv. Vi skulle vilja uppleva pingst på samma sätt som dem. Denna oemotståndliga kraft som förvandlar allting. Som fyller hjärtat med iver och glädje.

Visst finns det människor i vår tid som talar i tungor, helar sjuka, förkunnar så att många blir omvända. Men vår vanliga erfarenhet är att pingst kommer mer som en stilla susning. Nej, Anden har inte förlorat sin kraft, men han handlar olika i olika tider. Kyrkan föddes på pingstdagen. Det var början på en ny skapelse. Det skulle synas och höras. Sen kommer växandets tid. Det hörs och syns inte så mycket. Maria fick en stor syn och hörde ängelns röst, men sen hände ingenting mer. Hon återvände till sina små dagliga bestyr och barnet växte långsamt i hennes sköte.

Vi har tagit emot den Helige Ande och han måste växa långsamt i vårt inre. Förvandla oss inifrån. Vägleda oss med hela sanningen, påminna oss om vad Jesus har sagt. Rena, hela oss.
Undervisa oss om att vi är Guds barn, att Jesus har frälst oss, att detta har konsekvenser för vårt liv för världens liv. Det sker inte automatiskt. Vi måste medverka till vårt eget människoblivande till Guds avbild.

Vi längtar efter upplevelser, känslor och vi måste växa i tron. Tron är djupare än känslorna, den är också stabilare. Tron har sitt stöd i Gud själv. Vi litar på Gud för att han är Gud. Han är trofast den till vilken vi har satt vårt hopp.

Utan bön kan vi inte växa i tron. Bön kan vara svår, torr, utan känslor och upplevelser. Gud handlar alltid hos den som öppnar sig för honom, men vi har inte koll på vad Gud gör i vårt inre. Livet i Anden är fördold. Det enda tecknet vi har på att Gud ger oss sin nåd är att vi blir lite ödmjukare, mer fördragsamma, mindre dömande… kärleken växer i oss



2 kommentarer:

Birgitta sa...

Tack Syster Veronica för din blogg.
Glömmer bort att tacka för de fina inläggen

Malin sa...

Hej Syster Veronica! Det är underbart att hitta en blogg på internet som handlar om bön och katolskt liv! Det finns så mycket på internet som är tomt och ytligt, men rätt som det är så finner man en blogg med djup!

Tänker på det du skrev om att livet i Anden är fördold,och börjar reflektera över min morgonbön innan arbetet. Morgonbönen är ganska stillsam och alldaglig, men efter arbetsdagen så inser jag hur jag blivit buren av Gud under dagen. Då inser jag hur många små under som sker utan att man tänker på det!