Böneskola - Fader Vår

 Och det hände sig, då han var på ett ställe och bad och hade avslutat sin bön att en av hans lärjungar sade till honom: Herre, lär oss att be såsom Johannes lärde sina lärjungar. Luk 11:1 (Karl XII:s kyrkobibel)

Någon gång, någonstans, blev lärjungarna vittne till någonting oerhört. De ser sin mästare be, han står där inför någon som de inte ser, helt innesluten i sin bön. De betraktar Sonen i sin dialog med Fadern och de förstår att de befinner sig på helig mark, som Mose inför den brinnande busken.

Någon gång, någonstans, det vill säga inte vid ett speciellt tillfälle och på en speciell plats utan mitt i vardagen, när som helst. När han hade avslutat sin bön – hur länge den varade det säger Lukas ingenting om – men han berättar att innan Jesus kallade sina lärjungar tillbringade han hela natten i bön.

Lärjungarna tillhörde ett folk som bad. Redan som små barn hade de lärt sig att be. Det fanns böner för alla livets stora och små händelser. Somliga av dem hade varit Johannes lärjungar och lärt sig ett djupare sätt att be. Men när de ser Sonen be, blir de medvetna om att de ännu inte vet vad bönen är. En helt ny verklighet öppnar sig för dem och en djup längtan tänds i deras hjärtan. De förstår att de inte kan nå dit av sig själva och de kan bara be ödmjukt: Herre, lär oss att be.

Han ber, och för lärjungarna som är vittne till hans bön börjar Guds mysterium öppna sig. Gud är större. Gud som de längtar efter, men som är ouppnåelig. De själva är större, de är skapade till Guds avbild. Nu står de inför den som har sagt: Jag är dörren till fåren … Jag är vägen (Joh 10:7; 14:6), och de ber honom: lär oss att be, öppna bönens port för oss, vägen till Fadern.

Jesus ger dem, ger oss, sin bön, Sonens bön: Fader vår. Han leder oss in i sin bön. När vi ber denna bön låter vi oss ledas av honom, vi ber den i den helige Ande, som upplyser vårt hjärta och vårt förstånd, som ger oss att be den såsom Jesus själv har bett, vända mot Fadern. 

Fader vår...

Det berättas om en liten flicka, Germaine, hette hon och hon vaktade får någonstans i Frankrike för länge sen. En vacker dag fick hon besök att församlingens herde. Den gode prästen hade hört om denna lilla flicka och var lite bekymrad över att hon inte kom till katekesundervisning. Familjen var för fattig. Han kom till henne och frågade: lilla Germaine, kan du dina böner? Nej, sa hon och började gråta. Jag har ju försökt att lära mig dem, men när jag säger "Fader vår", så blir mitt hjärta så uppfyllt av Guds närvaro att jag inte kan fortsätta.

För några år sen träffade jag Elyanne. Hon var 53 år och inte döpt. Hon trodde att nu var det för sent, men jag berättade för henne att hon var välkommen till vår katekumenatgrupp. Där kunde hon förbereda sitt dop tillsammans med andra. När jag besökte henne några veckor senare sa hon: Syster Veronica, jag måste berätta en sak för dig. När du kom till mig första gången kände jag mig så splittrad och orolig, jag hade så många problem, jag fladdrade omkring hela tiden som en orolig liten fågel.  Men nu, sedan jag har hört att jag har en Far i himlen, har mitt liv blivit helt annorlunda. Jag kan slå mig till ro. Någon ser mig, någon bryr sig om mig.

Några texter som kan hjälpa oss att tränga in i Guds faderskaps mysterium:

2 Mos 4:22;

Jes 41:10; 43:1-7; 45:9-13; 63:16 följ; 64:8 följ;

Hos 11 följ.

Om ni bläddrar i era biblar och får hjälp av noterna hittar ni säkert andra texter som kan hjälpa er i er meditativa bön!

En tid framöver kommer vi att meditera tillsammans över Herrens bön, Fader vår.

Barmhärtighetens Moder

Det som händer i världen, det våra systrar och bröder utsätts för i Mellan Östen, är outhärdligt. Vad gör politikerna undrar vi kanske? Och vad gör vi enskilda människor? Vi känner oss helt maktlösa och faran är stor att vi inte längre orkar bry oss, för att det är för svårt.

I detta läge kan vi vända oss till Maria, Jesu Moder, barmhärtighetens Moder. Hon står vid korset. Hon ser sin son dö, hon lider med honom. Hon är helt maktlös, men hon drar sig inte tillbaka. Vid bebådelsen säger hon sitt ja och föder sin son i glädjen, vid Korset säger hon sitt ja och föder honom i smärtan. Vid korset blir hon vår mor, den nya Eva: ”moder till alla som lever” (1 Mos 3:20).

 Jesus säger till henne: ”Kvinna här har du din son”, och till den lärjunge han älskar: ”Här har du din mor.”

Vi har en enda frälsare, Jesus Kristus och Maria är den som lider med honom. Hon ”med lider” hans passion. Hon är ”medlidandets moder”. I många Maria uppenbarelser ser vi henne gråta. Hon delar alla sina barns lidande, hon är med dem i sin moderliga kärlek.

Vi kan vända oss till Maria och be om hennes hjälp och beskydd för våra syskon i Mellanöstern. Vi kan gång på gång anförtro dem till henne.

Vi kan be med ord ur Lukasevangeliet:

”Var hälsad, Maria, full av nåd,

Herren är med dig

Välsignad är du bland kvinnor

Och välsignad är din livsfrukt, Jesus.”

Och vi kan lägga till ord som kyrkan lär oss:

”Heliga Maria, Guds Moder

be för oss syndare nu

och i vår dödsstund”

Amen.

15 augusti - Marias upptagning i himlen

Om några dagar ska vi fira Marias upptagning i himlen. Denna fest kan verka främmande för oss, eller kanske låta som en mytologisk berättelse. Maria blir ett slags gudinna som upptas i himlen! Det kan vara en vacker berättelse men det har ingenting med vårt liv att göra!

Det vi firar i kyrkans liturgi har emellertid alltid med oss att göra, med vårt konkreta och vardagliga liv. Vår religion består inte av ”religiösa riter” som kryddar vår vardag. Vi firar något som har skett i den mänskliga historien och ger mening åt vårt liv här och nu.

Marias upptagning. Vad kan det betyda för oss?

När hon blir upptagen hos Gud med sin ande, sin kropp och sin själ har Maria fullbordat sitt uppdrag. Hon har helt och hållet blivit sig själv. Hon var skapad till Guds avbild och kallad att förverkliga likheten i sitt liv. Hon har helt och fullt svarat på sin kallelse. Hennes JA till Gud har varit utan förbehåll. Hon har inte bara tagit emot sitt liv ur hans händer, hon har, med hela sin vilja och sin frihet, låtit Gud skapa henne dag efter dag, genom att i alla situationer säga ”Se, jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.” Hennes enkla, vardagliga liv har varit ett svar på hennes kallelse. Hon har låtit det gudomliga ljuset genomlysa henne helt och hållet. I henne finns ingen skugga, egot har inte satt sina trånga gränser.  I henne finns ingen slagg! Hon är helt och hållet fri. Vår egen frihet däremot begränsas alltid av vår själviskhet.

När vi läser i Bibeln 2000 ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss”, kan vi  lätt tro att Guds likhet är ett faktum. Vi är Guds avbild redan här och nu! Vi behöver inte göra något för att bli det!

Hela kristna traditionen har hört dessa ord på ett annat sätt, som en kallelse: Vi är skapade till Guds avbild, vi är kallade att bejaka detta, som är vår djupaste identitet och att genom hela vårt liv säga JA till det, förverkliga det. Bli oss själva. Det kräver hela livets engagemang. Vi kan inte göra det på egen kraft. Synden förmörkar vår djupa identitet. Vi vet inte längre vilka vi är och somliga tror att människan är en art bland alla andra djurarter.

Men vi är skapade till Guds avbild. Jesus uppenbarar för oss genom  sitt liv, sin död och sin uppståndelse vårt eget mysterium. Han vill fylla oss med sin Ande som skapar i oss den Nya Människan. Han öppnar för oss vägen till Fadern. I Jesus upptäcker vi vem Gud är, inte är en projicering av oss själva!

Det är vad denna Maria fest uppenbarar för oss.

Maria har helt och hållet fyllt sin mänskliga kallelse. Hon är alltigenom frälst. Hon är hos Gud och bär oss i sin moderliga bön och omsorg.

Denna fest påminner oss om att vårt liv inte är begränsat till denna jordiska värld. Vi har en framtid. Döden kan inte ha det sista ordet. Detta hopp ger hela vårt jordiska liv en annan dimension!

böneskola 3

Bönen ! vi längtar efter det! Vi skulle så gärna vilja be! Vi ser med avund på dem som har fått bönens gåva. Det verkar vara så lätt för dem. De bara sjunker in i bönen…

Varför inte jag? Är det inte för mig? Är det något fel jag gör? Ja, det blir många frågor.

Bönen är inget härligt tillstånd, det är en väg att gå. En spännande väg, men ingen lätt väg.

Bönen är ett möte med Någon. För att möta den Andra måste jag gå Honom till mötes.

Jag måste släppa in Honom i mitt liv.

Det första jag ska göra är att ge honom lite av min tid, av min dyrbara tid. Jag ger honom det som en gåva. Jag avstår från att göra bruk av denna tid för att tillfredsställa mina egna behov.

”Herre, den här stunden är din – inte min. Använd den som du vill. Jag står här inför dig. Jag är vänd mot dig.”

Det här som verkar vara så enkelt kan vara svårt för oss som är vana att ha kontroll över allting. Vi har lärt oss att vara effektiva, duktiga. Vi vill prestera någonting, vi vill att vårt handlande ska leda till ett resultat. Till vårt och andras bästa!

Vi sätter oss för att be. Vi ger Gud en kvart av vår tid och det händer ingenting, vi känner ingenting, vi har det tråkigt! Mötet sker inte – tänker vi. Jo, bara vi ber Gud komma in så gör han det. Han är den som bultar på vår dörr och väntar att vi öppnar för honom. Men vi har kanske inte förnummit hans inträde i vårt innersta.

Vi lever på ytan av vårt väsen, på sinnenas och stämningarnas nivå. Vi är inte förtrogna med vår själs innersta boningar, vet inte ens att de finns! Vi har förlorat nyckeln till vårt eget hjärta. Anden själv vill leda oss dit och lära oss.

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, skriver Paulus till Romarna (12:2)

Denna förnyelse kan vi inte åstadkomma av egen kraft. Anden själv leder oss till rymlig plats. Han utvidgar vår tankeförmåga och undervisar oss. Han ger oss nya tankar. Endast Han kan leda oss till det nya.

Vi är bebodda av ”gamla tankar”.

När min hjärna och mitt hjärta är fyllda av bekymmer och oro, när ältandet bara mal och mal, när anklagandet och försvaret pågår i mitt innersta, när jag inte blir färdigt med att rättfärdiggöra mig inför den inre domstolen …

Det är tröstlöst att vilja städa undan alla dessa gamla känslor och tankar. Vi förlorar vår tid och våra krafter. Vi ska bjuda Anden att komma in i dem. När ljuset kommer skingras mörkret och endast då.

Vi ska säga: Herre, jag bjuder dig in i mitt liv. Jag öppnar min dörr för dig. Kom in i mina tankar. Kom in i mitt hjärta. Kom med ditt ljus och skingra mitt mörker.

Den gamla ormen, frestaren, är den som alltid försöker stänga in mig i mig själv. Han vill få mig att tro att jag är ensam, att ingen kan älska mig, att jag måste klara allting själv. Han är anklagaren som vill få mig att känna dåligt samvete för allting!

Den Helige Ande är törstaren och livgivaren. Han kommer till mig när jag åkallar honom. Han bistår mig, han upplyser mitt mörker, han leder mig till mitt eget hjärta där jag finner Gud.