För en tid sen fick jag ett mycket fint besök. De fanns i mitt kapell en söndag eftermiddag när jag kom hem. Tre vuxna: två förståndshandikappade som förberedde sig till konfirmationen och deras ledare. Vi bad en stund tillsammans och sen blev det tyst. De var försjunkna i bön. Efter en tid föreslog jag att vi skulle be Fader Vår, men innan vi hann börja stoppade ledaren en liten lapp i min hand. Det var det vi skulle be och inte Fader Vår. Det var en fin liten bön om Gud som älskar oss, men inte den bön Jesus lärt oss. Hon tyckte kanske att den var för svår för dessa vuxna. Men jag har lärt mig av en liten flicka som var 5 år gammal att de ord Jesus har gett oss kan gå rakt in i ett barns hjärta.
För några år sen satt jag i vår kyrka i Paris. Det var sent på eftermiddagen, kyrkan låg i halvt mörker, några människor bad tyst inför sakramentet. Den långe Michel som brukade hålla hus framför vår kyrka kom in med en liten flicka i handen. ”Ta hand om Sara, säger han till mig. Hon har berättat för mig att hennes mamma är död och då sa jag: Om din mamma är död så är hon hos min boss. Han bor här i kyrkan, det är Gud! ” Sara öppnar stora ögon. Hon har aldrig varit inne i en kyrka fast hon går förbi vår kyrka varje dag på väg från dagis. ”Var finns Gud?” viskar hon. Innan hag hinner svara är hon i väg. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger: ”Jag har hittat Gud, men varför har man ställt honom där?” ”Visa mig”, svarar jag nyfiken. Hon tar mig i handen och leder mig runt halva kyrkan. Där i en gammal biktstol hänger ett krucifix. Sara, vem har lärt dig att den mannen som hänger på ett kors är Gud? Hinner jag tänka, men Sara drar mig vidare. Vi går förbi nästa sidokapell och där finns en pieta: Maria som håller sin döda sons kropp i knäet. Vem är hon? frågar Sara. ”Det är Maria, Jesu mamma”, svarar jag. ”Det är synd om mig, säger Sara. Min mamma är död.”
”Vi kan be en bön för din mamma”, föreslår jag. ”- Jag kan ingen bön! – men jag kan be om du vill.” Ja, hon vill gärna. Jag ber för hennes mamma och för henne själv… sen ber jag Fader Vår och Sara går sin väg. Nästa dag vid samma tidspunkt kommer Sara tillbaka. Hon sätter sig bredvid mig och viskar: ”Kan du be bönen”. Jag ber Fader vår. Tredje dagen kommer hon och säger: ”Vet du vad, jag kan bönen nästan utantill”. Hon kommer i en vecka och vi ber Fader vår. Sen kommer hon inte mer. Hennes pappa har upptäckt att hon går till kyrkan och förbjuder henne att gå dit.
2 kommentarer:
Varför är många människor så rädda för att släppa in Jesus Kristus i sina hjärtan och i sina liv? Herren sa: Låt barnen komma till mig. Hindra dem inte. Men sorg kan vara fruktansvärd, särskilt för en som förlorat sin kärlek och skyller förlusten på Gud. Men flickan, som förlorat sin mor, vet i sitt hjärta att Gud inte ville att hennes mamma skulle dö. Så liten och redan så klok! Gud har nog en särskild avsikt med henne.
Syster, Veronica, du lärde Sara något väldigt dyrbart, du gav henne nycklar till himlen, kan jag nästan tycka, för att nu vet hon att det finns en dörr och hon har tillgång att öppna den och gå in, komma hem.
Jag tror också att Fader Vår bönen är mest värdefull och den bästa afton och morgon bönen för oss alla, från liten till stor. Har bett den med min son under alla hans år och han älskar denna bön.
Tack att du delade berättelsen med oss!
Skicka en kommentar