Den Heliga Treenigheten, ett mysterium som ger oss liv

Som barn gick jag i en liten skola mitt i Paris, en katolsk skola. Jag minns än idag hur vi en gång satt i kapellet - jag var sex eller sju år gammal - på väggen mittemot oss fanns en målad triangel och fröken höll på att kommentera denna målning. Detta är en trekant, sa hon, och denna trekant är alldeles speciell: de tre sidorna är lika långa och de tre vinklarna lika stora. Detta är den Heliga Treenighetens mysterium! Vi kan inte förstå det, tillade hon. Jag blev helt konfunderad. Jag kunde inte förstå vad denna triangel hade med Gud att göra. Däremot tyckte jag inte att detta med likadana sidor och vinklarna var så svårt att förstå. Var detta ett mysterium? Och varför kunde vi inte förstå det, fast det var så självklart! Matematiken blev inte till någon större hjälp när det gällde att gå in i Guds mysterium! Tvärtom, allting blev bara krångligare. En triangel kunde väl inte ha känslor och älska oss? Vad var det som var ett mysterium?
Att Gud var Fader, Son och Helig Ande, det visste jag. Vi bad alltid kvällsbön med hela familjen, vi låg på knä inför krucifixet i vårt vardagsrum, och vi började med korstecknet: ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”, sen bad vi Fader vår, Hell dig Maria och fortsatte med att be om våra skyddshelgons och skyddsänglars beskydd och avslutade med korstecknet.
Gud fanns, Treenigheten fanns i mitt liv som en närvaro, en stor fråga, ett löfte. Jag behövde någon vägvisare för att hitta djupare in i mysteriet.
I 13 eller 14 årsåldern då kallelsen att viga mitt liv till Gud hade blivit tydlig för mig fick jag en ny insyn i Treenighetens mysterium. Min moster som var dominikansyster och den enda människa jag vågade tala med om min kallelse, skickade mig en bön av Elisabeth av Treenigheten. ”O min Gud, Treenighet, jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet … O mina ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup!” Det var en mycket vacker bön, av en stor mystiker, den var alldeles för stor för mig. Jag kunde inte begripa den, men den brände mitt hjärta och den skrämde mig. Just vid den tiden höll jag nämligen på att läsa en liten bok av Rabindranath Tagore som just fått Nobelpriset. I en dikt beskrev han själen som en droppe som försvinner i havet. Jag tyckte att Elisabeths bön och Tagores dikt handlade om samma sak. Jag ville inte försvinna i Gud. Jag ville bli någon, bli synlig, bli mig själv. Jag stoppade bönen längst ner i en låda och försökte glömma den!
Två, tre år senare fick jag ett bibelord där det stod:
Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig….
Du är dyrbar för mig,
jag ärar och älskar dig…
Var inte rädd, jag är med dig.
(Jes 43:1-5)
Det blev en stor nåd. Jag började förstå att det inte handlade om att försvinna i Gud. Gud älskade mig, jag var någon i hans ögon. Detta blev så starkt att jag bestämde mig för att gå in i kloster, jag var 20 år.
Sen, under novitiat tiden, som för mig blev som en lång retreat och gav mig en grund för hela mitt liv med Gud, tog jag fram Elisabeths bön och jag läste mer om henne. Jag blev helt fascinerad av denna nya värld som öppnade sig för mig. Treenigheten började bli mer konkret, jag förstod att man kunde umgås med de tre gudomliga personerna, att saligheten bestod i att delta i deras liv.
Novitiatet följdes av en lång period av natt och andlig torka, men en liten strimma av det ljus jag hade börjat skönja lyste då och då upp den gråa vardagen.
Jag upptäckte Treenighetens ikon av Andrej Rublev. De tre personerna inbegripna i ett djupt, innerligt, ordlöst samtal, den djupa kärleken som förenar dem och vänder dem mot varandra. Ingen av dem behåller något för sig själv, de tar emot och ger tillbaka i en evig kärlek och glädje. I sin eviga salighet väntar de på någon, det finns ytterligare en plats vid bordet. De väntar på mig, de väntar på hela mänskligheten.
Jag började mer och mer leva i bön och Anden ledde mig. Jag blev medveten om Jesu ord: Jag är vägen, sanningen och livet. Vägen, ja, Jesus är människans väg som Påven Johannes Paulus så stark uttryckt. Han är vägen till Fadern. Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger Jesus. I honom, genom honom upptäcker jag mer och mer Gud som Fader. Guds faderskap blir konkret, en källa till tillförsikt och glädje. Jag vilar i min Faders hand, ingenting kan skada mig. Jag upptäcker Andens närvaro i mitt liv, i andras liv, i världens liv. Han vägleder oss med hela sanningen, han påminner oss om allt vad Jesus har sagt, han tröstar oss. Han är vår andliga ledare, vårt minne. Han öppnar vägen framför oss.
För många år sen, när jag var i Karlstad och deltog i ett läger med några ungdomar från vår församling, lärde vi oss en liten refräng: ”Glory to the Father, Glory to the Son, Glory to the Spirit, this three, my friends are one.” Dessa enkla ord upprepade jag gång på gång sen under lång tid. De fyllde mig, fyller mig än idag, med outsäglig glädje. Gud, den Heliga Treenigheten, vill bli vår vän. Gud har sin glädje i oss och vi kan ha vår glädje i Honom, i de tre personernas kärlek.
Ju mer vi umgås med Gud i bönen desto större blir vår kärlek till våra medmänniskor, både de som är nära, som vi spontant tycker om och alla andra. Kärleken som kommer från Gud smittar av sig, den gör oss uppfinningsrika och handlingskraftiga.