I dag, söndag, Herrens dag. Skulle jag åka till mässan? Köra 5 mil till Falun och 5 mil tillbaka alldeles själv? Det kändes lite motigt. För säkerhets skull kollade jag vädret på yr.no. Lite snöfall och under 0! Ett bra väder alltså. Jag tog mod till mig och åkte.
Du var där, Herre, och Du väntade på mig. Du var där och alla de trossyskon du gett mig. Kyrkan var samlad och vi firade tillsammans din påsk.
Du fyller mitt hjärta med glädje och tacksägelse. Tack, Herre för din trofasta kärlek.
När vi sjöng
”Ty du allena är helig,
du allena Herre,
Du allena den högste, Jesus Kristus.” (i Ära vare Gud)
kom det upp gamla minnen för mig. Det var när vi bodde i Karlstad. Livet kändes tungt och bönen var svår. Jag steg upp tidigt på mornarna, och cyklade till skogen. Där sjöng jag om och om igen dessa ord. De var hela min bön.
Ja, Herre, Du är Herre, den ende Herre över mitt liv.
1 kommentar:
Tack syster Vernoica. Det du skrev påminde mig om när jag varit på retreat och haft det jobbigt och gått ut och gått i skogen och sjungit Jesus för varlden givit sitt liv om och om igen.Jag älskar att sjunga mina barndoms psalmer som jag sjöng för min mormor - att få ny kraft. /Karin
Skicka en kommentar