Advent. Herren kommer!

Ordet advent kommer av latinets advenire, komma fram, komma till. Varje år besökte de hedniska gudarna sina helgedomar i olika delar av det romerska imperiet så att människorna kunde komma och ära dem. Inför denna ankomst banade man väg och gjorde stigarna raka. Det var en lång förberedelse. I Korint har man hittat mynt som slogs till åminnelse av Neros ankomst, på dem kan man än idag läsa: Adventus augusti.

För de kristna fick det hedniska ordet advent en helt ny betydelse och en ny innebörd.

Först firade man endast Jesu födelse men mycket snart kände man ett behov av att förbereda sig inför detta firande. Adventstiden utvecklades parallellt med fastetiden – i Rom under 500-talets andra hälft, tidigare i Gallien och Spanien.

 Advent: Herrens ankomst i tiden. ”Och ordet blev kött och tog sin boning ibland oss.”( Joh 1,14) Jesu Kristi, Guds enfödde sons födelse. Så här predikade påven Leo den store en julnatt i mitten på 400-talet :

Om han inte vore sann Gud, kunde han inte bringa läkedom, om han inte vore sann människa, kunde han inte ge oss en förebild.

 När vi går in i advent är det inte bara för att minnas någonting som hänt för över 2000 år sen. Herrens ankomst är inte bara en händelse som hör till det förflutna. Vi har ett hopp, ett hopp för hela världen och hela skapelsen. Vi väntar på Herrens återkomst, på den nya himlen och den nya jorden. Herren har kommit, Herren ska komma.

”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.” Så ber vi varje gång vi firar eukaristin, och vi säger inga tomma ord!

 "Det är dags för er att vakna... Natten går mot sitt slut, dagen är nära."(Rom 13,11) Herren kommer in i våra liv. Vi firar inte någonting som har hänt eller ska hända andra. Alla liturgiska fester är också personliga fester. Herren vill födas i våra hjärtan. ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3,20) År efter år står Herren där och väntar på att vi släpper in honom i våra liv, att vi låter oss födas på nytt.

Jesus, en tankekonstruktion! Att tolka Jesus eller att följa honom?

Vi har inte direkt tillgång till den historiske Jesus. Han har levt i en annan tid och en annan kultur med helt andra tolkningsramar.  Då kan vi fråga oss har Evangelisterna tolkat Jesus för sin tid och lämnat åt oss en skatt av berättelser, visdom, myter, mänsklig erfarenhet som är till vår disposition och som vi kan ösa ur och tolka så att det hjälper oss att ge mening åt vårt liv. Är den Jesus vi läser om i Nya Testamentet evangelisternas tankekonstruktion? Om så är fallet, är det upp till varje individ i varje tid att bygga upp sin egen tankekonstruktion om Jesus?

I början på de fyra evangelierna lyder Jesu ord: ”Följ mig!”

Det vi läser i Nya Testamentet är vittnesbördet om människor som har lytt denna befallning och följt en okänd människa vars ord var så starkt att det gav dem kraft och mod att lämna allting och följa honom.  Evangelierna är ingen biografi om Jesus, inte heller en samling religiösa, andliga, filosofiska meditationer, utan ett vittnesbörd av engagerade människor som vill förmedla ett glatt budskap och dela med sig den tro på Jesus Kristus som har förändrat hela deras liv och gett det mål och mening.

 De följer Någon för att deras hjärtan har blivit berörda, deras djupa längtan har väckts till liv, de har på något sätt känt igen, i sitt innersta, rösten av den gode herden som kallat dem. Men de vet inte vem han är. De följer honom så gott de kan och deras föreställningar om honom blir gång på gång ifrågasatta. De kommer till korta. De förstår inte, deras hjärtan är förstockade (se Mark 3:5; 6:52;8:17). Jesu död på korset är den stora stötestenen som får de att falla. Hur kunde det bli så, när de hade kommit till tro på att han var Messias, den som skulle rädda världen? Hur kunde Gud låta sin Messias dö? Skulle han inte skicka sina änglaskaror för att försvara honom och rädda honom från hans fiender? De kan inte förstå, de lämnar honom och flyr.

”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” frågar Jesus de två lärjungar på väg till Emmaus. ”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna” (Luk 24:25-28).

 Det blir först när den Helige Ande uppfyller dem på pingstdagen som Jesu mysterium öppnar sig helt för dem och de börjar ana hans hemlighetsfulla identitet. Samtidigt blir deras egen mission uppenbar. De ska vittna om Jesus som ”ni lät laglösa spika fast och döda... Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå…och vi kan alla vittna om det (Apg 2:23,32).”

 ”De som dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare” har berättat för oss, skriver Lukas i inledningen av sitt evangelium. Ordets tjänare, det innebär att de står i ordets tjänst, att de tar emot det, lyssnar till det och låter sig undervisas av det. De står inte över ordet utan under det. De tolkar inte det, de låter sig tolkas av det. Allteftersom de blir ordets görare öppnar sig Ordet för dem och de går in i en allt djupare lydnad och förståelse som förvandlar dem. De upptäcker mer och mer vem Jesus Kristus är och vilka de är - skapade till Guds avbild - kallade från världens begynnelse att leva i kommunion med den treenige Guden.

 Anden är ordets tolk i deras liv i våra liv, i världens liv. Den Helige Ande samlar kyrkan och leder de troende, de som lyssnar på Ordet och lyder det. Han vägleder dem med hela sanningen (Joh 16:13). Han låter oss höra Ordet i nuet, i den situation som är vår och öppnar en ny förståelse av detta ord som är både detsamma och ständigt nytt. Anden bygger upp Kristi kropp – kyrkan - i tiden, genom den mänskliga historiens växlingar, på den grund som har lagts med apostlarna.

 Frågan är inte hur vi ska tolka Jesus utan hur vi ska följa honom. Var och en som hör ordet och gör det bidrar på sitt eget, personliga sätt, till hela kroppens – kyrkans - berikande och uppbyggande.  Vi följer Vägen, Jesus Kristus och Anden öppnar för var och en av oss en helt egen och unik väg.

Jesus Kristus, Guds Son

Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.

Så börjar Markus sitt evangelium.
med ett glädjerop om att Jesus är Kristus, dvs. Messias
och att denne Messias är Guds Son!

Sen leder Markus oss in i detta stora, livgivande mysterium.

Med Petrus får vi bekänna att Jesus är Messias (8:29)
och med den romerske officeren
att den mannen som dör på ett kors är Guds Son (15:39).

 Vilken nåd och vilken glädje att tro på detta .

Tron är inte ett intellektuellt försanthållande
Utan en tillit, en kraft som väcker oss till liv en kärlek som tänder vårt hjärta.
Tron öppnar våra ögon, helar och förvandlar oss inifrån.

 Herre, Jesus Kristus, vi betraktar dig på Korset

Och ur korset kommer ett hemlighetsfullt ljus.
Vi betraktar dig, Ordet som har blivit människa.
Vi var instängda i det meningslösa liv som vi övertagit från våra fäder (1 Pet 1:18)
Du har gått genom meningslösheten, genom våra hjärtans hårdhet
Genom lidandet och döden
för att befria våra hjärtan
Du öppnar en väg för oss
Du är Vägen.

I vår tro på dig, Jesus Kristus

finns liv, glädje, mening, mod.

Allhelgonafesten

Idag öppnar sig himlen. Vi får besök av alla våra vänner som gått före oss och finns i den himmelska glädjen. Denna glädje är att se Gud och att se varandra. Himlen är inte bara det ställe där vi omgås med Gud. Där omgås helgonen med varandra. De fylls av glädje när de ser Guds helighet och härlighet återspeglas på ett unikt och personligt sätt hos varandra. De prisar Gud för det Han har gjort i andra. De beundrar och berömer varandra. I himlen blir all avund utplånad. Helgonen gläder sig åt varandras gåvor.

 

Helgonen är nära oss. De ser på oss med kärlek. De vill hjälpa oss, inspirera oss, inge oss mod. Vi kan vända oss till dem och be dem om hjälp på vår vandring på jorden. De skymmer inte Guds härlighet, tvärttom! Guds härlighet återspeglas i dem och de lär oss att tillbe den ende Guden.

 

"Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”...Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?”  Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod.  Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem.  De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem.  Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.” (Upp 7:9-17)