fredag 17 juni 2011

15%

Enligt statistiken finns det 15% av alla medlemmar i Svenska Kyrkan som tror på Jesus Kristus. Man kan glädja sig åt dessa 15% och be för de andra!

Vad synd att tillhöra en kristen kyrka och missa det väsentligaste. Det är som att finnas intill en källa och törsta ihjäl! Det får mig att tänka på vad man kan läsa hos profeten Jeremias:

Häpna, himmel, över detta,
rys och bäva, säger Herren.
Ty mitt folk har begått en dubbel synd:
de har övergett mig,
källan med det friska vattnet,
och huggit ut cisterner,
cisterner som spricker
och inte håller vatten (Jer 2:12-13).

”Det viktigaste för kyrkan är att vara ett stöd för svaga i samhället, anser medlemmarna” Dagen 16 juni.
Men var ska vi hämta kraft för att stödja de svaga?
Risken är stor att vi organiserar vårt samhälle enligt våra mått och våra program! Vi bygger upp ett nytt Babelstorn. En värld utan transendans, ett demokratiskt samhälle där alla ”talar med en mun”. Alla säger samma sak och ve den som inte talar politiskt korrekt!

” Om inte Herren bygger huset
är byggarnas möda förgäves” Ps 127.

”Endast om Jesus har uppstått har någonting nytt hänt. Någonting som förändrar världen och människans villkor. Han, Jesus blir grundvalen på vilken vi kan stödja oss. För Gud har verkligen uppenbarat sig” skriver Påven Benedikt XVI i andra delen av sin bok: Jesus från Nasaret” (egen översättning).

En Kyrka som inte längre förkunnar Jesus Kristus och lever av det nya livet han har vunnit år oss är som saltet som mist sin sälta.

fredag 10 juni 2011

abortdebattens spelregler

”Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?” Frågan ställs av Svenska Evangeliska Alliansen. ”Vi planerar för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler”.

Jag undrar om det överhuvudtaget går att debattera om abort och hitta spelregler såsom man kan göra för andra debatter i samhällsfrågor? Frågan är större än vad som ryms i debattformen.
Abort: ”man släcker ett liv, får ett hjärta att sluta slå och avbryter ett liv”, skriver Marcus Birro. Här gäller det liv och död, man är på en annan nivå än i andra debatter .
En abort är ett faktum, ett liv har släckt, men det är inte bara det. Det finns också många svåra känslor och det går inte att diskutera bort dem.

I abortfrågan talar man inte om ting, om problem att lösa utan om en verklighet som har med livets mysterium att göra. Man når en gräns och det tycks mig svårt att kunna säga någonting relevant innanför denna gräns. Debatten måste lyftas på en annan nivå annars blir det för trångt och hopplöst!

Vi kan tala om abort när vi erkänner att vi inte är herrar över livet, att livet är en gåva som kommer från en Annan. Att Den som har gett liv (alltså inte vi) har makt över liv och död.
I hans ljus kan vi inse att döden aldrig kan vara en lösning och inte heller kan ha det sista ordet.
Vi måste veta att Någon har tagit emot dessa små liv som inte fått födas på denna jord.
Vi måste veta att Någon kan trösta den kvinna som gått genom en abort och den man som aldrig blev far.
Den som är livets Herre öppnar ständigt en ny väg och ger en framtid åt den som känner sig instängd i det som har hänt. Bördan kan lyftas av. Det finns en förlåtelse, och en ny oväntad glädje blir möjlig!

I Guds ljus skulle vi kunna finna andra lösningar än döden för det spirande livet som man inte trodde sig kunna ta emot. I Kärlekens ljus kan vi bli uppfinningsrika och hitta goda lösningar som främjar livet på alla nivåer.

lördag 4 juni 2011

I Apg berättas det att mellan Kristi himmelfärd och Pingst var lärjungarna samlade tillsammans med Maria i den övre salen i bön i väntan på den som Jesus hade lovat att sända dem, den Helige Ande. ”Be och ni ska få”, säger Jesus. Bönen förbereder våra hjärtan att emot det Gud vill ge oss. Här på Berget ber vi:

Herre, tillsammans med Maria och apostlarna ber vi,
utgjut över oss din Helige Ande:
Starkhetens Ande
Sanningens Ande
Bönens Ande
Tröstarens Ande
Frihetens Ande
Helighetens Ande
Kärlekens Ande

Stärk vår tro, öka vårt hopp, vår kärlek och vår vilja att tjäna dig.
Förnya våra hjärtan, öppna våra inre ögon och öron,
Gör oss lyhörda för din Andes ledning
och mottagliga för alla gåvor som du vill ge oss.
Vägled oss i formandet av vår kommunitet
och i vår strävan att bygga synlig enhet, synlig gemenskap och vänskap .
Ge oss all den andliga hjälpen vi behöver:
goda själasörjare och biktfäder.

Hela och förena din kyrka
samla alla dina skingrade barn på vår jord
förnya alla kristna i sitt dop så att alla tillsammans
kan vittna om den stora kärlek du har visat oss i din Son Jesus Kristus.

Amen

onsdag 1 juni 2011

varför står ni och ser mot himlen?

I kväll börjar vi fira Kristi himmelsfärd. Det vi firar i liturgin är inte bara någonting som hände då. Det är någonting som händer nu i våra liv. Någonting som är en näring för vårt andliga liv, vårt liv med Gud!

”När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras
åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita
kläder bredvid dem.”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen?
Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka
just så som ni har sett honom fara upp till himlen” (Apg1:9-11).

Kanske är vi som lärjungarna och lyfter blicken och väntar på att han ska komma tillbaka, samtidigt hoppas vi att det inte blir på vår tid för vi är lite rädda för hans ankomst på den yttersta tiden!
Men vad säger dessa två vitklädda män? Just så som ni har sett honom fara upp till himlen så skall han komma tillbaka. Vad har de sett? Att han lyftes upp i höjden, mer såg de inte, ett moln tog honom ur deras åsyn. De ser riktingen, målet: himlen och att han är upptagen i Guds härlighet. Det är allt. Molnet är i hela Första Testamentet ett tecken på Guds härlighet.

De ser alltså inte mycket men de får ett löfte: Han kommer tillbaka. På vilket sätt? På samma sätt som ni såg honom fara upp, dvs. på ett fördolt sätt. Jesus är den som kommer, den som ständigt kommer i våra liv. Han kommer till oss under brödets och vinets gestalt i eukaristin, han kommer till oss genom alla de vi möter i våra liv, han kommer genom det som händer i våra liv. Men detta är fördolt, endast tron kan öppna våra ögon så att vi kan känna igen honom och ta emot honom i våra liv, i våra hjärtan.

lördag 28 maj 2011

resan till Rom

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggandet! Har varit i Rom tillsammans med den katolsk-pingst dialogen som pågått sedan 2003. Vi är tolv stycken, tolv, som apostlarna! Sex pingstvänner, sex katoliker. Under alla dessa år har vi hunnit bli goda vänner och få respekt för varandra. Vår tro på Jesus Kristus förenar oss. Vi godtar varandra och betraktar varandra som syskon. Vi är inte överens om allting men vi kan se och tacka för att Jesu Ande verkar i var och en av oss.

En ny tanke för mig var att Jesus själv har bett för enheten: ”att de alla ska vara ett”. Jesus bön har kraft, han kan bara bli bönhörd av sin Fader, men vi måste gå in i hans bön. Vi ska inte ”jobba” för enheten, utan vi ska ta emot det som redan finns i Guds hjärta. Ta emot varandra som bröder och systrar i Kristus, han själv kommer att föra oss samman, till den enhet han har bett för.

På onsdag morgon var vi med på en allmän audiens på Petersplatsen. Vi var några tusen samlade och lyssnade på påvens undervisning om bön. Han utgick från 1Mos 18;20-23. Abrahams bön för Sodom. ”Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren.” Han underströk hur viktigt det är att stå kvar inför Herren i bön för våra medmänniskor.

Dessa dagar i Rom har varit en stor nåd för mig och ingett ett nytt hopp: Herren är trofast, han handlar i vår tid med kraft, men hans handlande är fördolt, vi ser det inte.
Herre öppna mina ögon, så jag ser det Du gör i vår tid,
Herre öppna mina öron så att jag urskiljer din röst mitt i världens buller!

söndag 1 maj 2011

I dag saligförklaras påven Johannes Paulus II

Idag gläds hela katolska kyrkan. Den älskade påven Johannes Paulus II blir saligförklarad i Rom. Det kan kanske vara bra med en liten förklaring för att andra kristna, våra syskon i den kristna familjen, ska kunna glädja sig med oss!
Saligförklaringen är en etapp mot helgonförklaringen. Varför ska kyrkan helgonförklara människor? Vilken makt har hon att göra detta?

När Johannes Paulus helgonförklaras får han inte en bättre plats i himlen. Kyrkan gör inte honom till helgon, hon bara konstaterar – efter att ha noggrann undersökt hans liv, det han har gjort, det han har skrivit och efter att ha hört de som känt honom - att han har tagit emot den frälsning som Jesus har vunnit åt oss. Han har varit trogen sitt dop i hela sitt liv och blivit helt igenom renat av det. Han har kämpat den goda kampen mot den gamla människan i sig själv. Det som Paulus skriver om i Romarbrevet ”De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud. Ni däremot är inte kvar i den utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er” (Rom 8:8-9). Hela hans liv har varit ”ett levande och heligt offer som behagar Gud..” (Rom12:12)

Han helgonförklaras inte för sin skull utan för vår skull. Genom att saligförklara honom vill kyrkan uppmuntra oss, väcka vårt hopp. Johannes Paulus har låtit kraften i det gudomliga livet som han fått i dopet förklara honom. Denna ”väldiga styrka som är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus” (Ef 1:19-20) är oss given. Den är inte förbehållen några – helgonen – utan given åt alla döpta. Vi är alla kallade att leva i vårt dop och att med Andens kraft kämpa mot den gamla människan i oss (vår själviskhet, vår lättja, vårt högmod …) allt det som stänger in oss i oss själva, hindar oss från att ge våra liv och bli oss själva. Vi är alla kallade att bli nya människor.

Detta är ett spännande äventyr, detta är värt kampen! Johannes Paulus liv kan hjälpa oss, inspirera oss. Han har blivit ett helgon i det liv som var hans, vi kan bli det i det liv som är vårt, i vårt eget sammanhang. Han kan bli för oss en broder och en far, inspirera oss, be för oss, trösta oss när vi tycker att det blir för svårt och är nära att ge upp.

Helgonförklaringen är en lovsång och en tacksägelse till Gud som gör stora ting med oss. Med Maria kan vi sjunga.
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt”(Luk 1:46-49)

söndag 24 april 2011

Uppståndelsen

Jesu uppståndelse är en unik händelse i den mänskliga historien
Den gamla världens gränser sprängs genom Jesu uppståndelse. Någonting helt nytt, ofattbart, bortom föreställningarna inträffar. Det gudomliga möter det mänskliga, evigheten möter tiden. Texterna i Nya Testamentet vittnar om detta. Orden räcker inte till. Berättelserna blir motsägelsefulla, kronologin stämmer inte från den ena till den andra. Jesus blir igenkänd och samtidigt känner man inte igen honom. Han gör sig närvarande och drar sig tillbaka. Ibland ska man röra vid honom och ibland undandrar han sig beröringen. Han är inte begränsad i tid och rum. Två som var på väg till Emmaus möter honom och när de kommer tillbaka till de andra och vill berätta om det som hänt, får de först höra att ”Han har visat sig för Simon” (Luk 24:34). Han är närvarande bland dem fast de befinner sig bakom låsta dörrar. När de känner igen honom försvinner han för deras åsyn.

Den uppståndne visar sig för dem han vill med en gudomlig frihet. Han är den samme, den som åt och drack med dem, den som har blivit korsfäst och bär såren i sin kropp. Men de känner inte igen honom. Uppståndelsen är inte någonting man kan konstatera. Man kommer in i en helt ny relation med honom och det kräver tro. ”Min Herre och min Gud”, säger Tomas.

”Maria”, säger han till kvinnan, och hon vänder sig om – omvänder sig – och känner igen honom. Han kallar henne vid namn, han känner henne som Gud själv gör, inifrån, i hennes djupaste identitet som den kvinna Gud skapat och kallat.

”Tvivla inte, utan tro!” säger han till Tomas (Joh 20:27) och till Petrus: ”Simon, älskar du mig?” (Joh 21:16). Den uppståndne söker var och en av dem. Han talar till dem på ett personligt sätt. Han drar in dem i sitt gudomliga ljus, i sitt gudomliga liv och där blir de medvetna om hans ofattbara kärlek och samtidigt om sina tillkortakommanden, om sina synder. Är de beredda att omvända sig, att lämna det gamla, det instängda för att gå in i det nya? Petrus litade på sin egen kraft. ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig” (Matt 26:35). Nu måste han öppna sig och ta emot frälsningen.

Uppståndelsen har skett i den mänskliga historien och samtidigt är det någonting mycket större än en historisk händelse. Jesus dog under Pontius Pilatus. Två dagar senare gick kvinnorna till graven och hans döda kropp fanns inte där. Så mycket kan historikerna berätta för oss. Ingen har varit vittne till Uppståndelsen. Det är inte ett faktum som man kan konstatera, lika lite då som nu. Man kan gå in i den tomma graven, man måste tro på uppståndelsen.

Uppståndelsen öppnar himlen. Jesus, Guds enfödde son, Ordet, i vilket allting blev skapat har stigit ner i människans mörker, i människans instängdhet. Genom sin död på korset har han övervunnit människans revolt mot Gud, hennes motstånd, hennes förhärdade hjärta. Människan är inte längre dömd att leva i sin synd, han har tagit på sig världens synd. ”Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:13).

Den Uppståndne utgjuter sin Ande. Så länge han levde ett jordiskt liv bland sina lärjungar var han för dem en mästare, en modell, som de försökte efterlikna med sina mänskliga krafter, men det räckte inte till. Nu kommer Anden in i deras hjärtan. Det lilla instängda Jaget sprängs. De lär sig att leva ledda av Anden. De gömmer sig inte längre för Gud som den första människan gjorde (1 Mos 3:8). I den enfödde sonen har de blivit söner som ropar: ”Abba, Fader!” De lär känna Gud inifrån. De känner igen kärlekens ansikte. Ormens makt är bruten. Ormen, den som ville få dem att tro att Gud var deras fiende, en farlig konkurrent, som ville hindra dem från att blir stora. De förstår att de är skapade till hans avbild och att han är deras glädje.

Den uppståndne ska vi inte söka bland de döda. Han är den Levande.
Han möter oss idag och gör oss levande.