Första Advent

I morgon, första Advent. Vi börjar ett nytt kyrkoår. Nu, när det blir som mörkast, vakar vi och ber i väntan på den som kommer. Den som ständigt kommer i våra liv. Herre öppna våra inre öron så att vi hör ditt tysta steg i våra liv. Hela vårt hjärta så att vi vågar ta emot kärleken.

En tam gud

Uppe på Berget talade Gud med Mose och Mose såg den levande Gudens härlighet, han tillbad honom. Han tog emot det ord som Gud uttalade, ord som öppnar livetsväg.

På slätten roade sig folket inför en gud som de själva hade tillverkat. De dyrkade honom, åt och drack inför honom. ”Detta är den gud som har fört dig ut ur Egypten”, sa Aron till dem och de märkte inte att de hade förväxlat den levande Guden med en tam gud, guldkalven!

I vår tid dyrkar vi också många gånger en tam Gud. En snäll, kärleksfull gud som tronar högt över våra mänskliga omständigheter och petitesser. För denne gud spelar det väl ingen roll vad vi gör eller hur vi lever, alla är godkända, älskade, precis som de är, ingen behöver ändra på någonting! Vi kanske dyrkar en sådan Gud, men vi tillber inte den levande Guden. Vi hör inte de ord han säger till oss, ord som leder till livet!

Det ljus som kommer från korset

För några dagar sen dog ett 60-tal kristna i Bagdad. Nyss sprängdes en Moske i Afganistan och lika många muslimer dog. Man har en känsla av att våldet bara tilltar och kan slå var som helst. Inför det kan man känna sorg och vrede, men framförallt maktlöshet. Det blir bara våld, kaos, meningslöshet. Det mänskliga livet tycks inte ha något värde.

Inför detta sätts vår tro på prov. Vad gör Gud? frågar många och vänder ryggen.
Vår tid tycks vara som Noas tid. ”Jorden blev alltmer fördärvad och full av våld” (Mos 6:13). Jesus säger: ”Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst” (Matt 24: 37).
Jesus ankomst kommer inte att ske någon gång i en fruktad framtid. Hans ankomst börjar redan vid himmelsfärden. ”Han skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen,” säger de två männen i vita kläder till lärjungarna (Apg 1:11). Den grekiska tempus som används här innebär att hans ankomst redan har börjat men inte är fullbordad. Han kommer ständigt till oss fast på ett fördolt sätt: ”ett moln tog honom ur deras åsyn”. Han kommer och han är med oss. Vi vet med vår tro att Han är närvarande i vår värld, i vårt lidande, där människorna dör. Vi ska inte stå där och se upp på himlen, vi ska låta hans kärlek fylla våra hjärtan och tillsammans med honom gå och tjäna de som finns omkring oss, dem han ställer på vår väg, våra lidande systrar och bröder.

”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset ”(Heb 12:2)

Du har kallat mig vid mitt namn

Jag var blind och nu ser jag
Jag var döv och nu hör jag.
Jag hör din röst som kallar mig.
Jag är någon i dina ögon,
Kallad vid namn, sökt och efterlängtad.
Du, Gud är Du och Du älskar mig!
Ofattbart. Hur kommer det sig?
Jag är inte värdig!
Din kärlek helar mig
Du klär mig i din härlighet
Jag är vacker i dina ögon
Du längtar efter mig
Och jag ger mig till dig.

Glädjen

Märkligt nog är det svårt för oss att ta emot glädjen, vi lever hellre i våra sorger och bekymmer. Kanske för att de är våra, för att de uppfyller våra tankar, ger oss ett slags berättigande?
Glädjen är en gåva. Vi tar emot den från en Annan. Den kallar oss ut ur oss själva, ut ur vårt mörker.
”I dag ska jag gästa ditt hem”, säger Jesus till Sackaios. ”Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje” (Luk 19:5-6). Glädjen är ett möte med den som älskar oss, som söker oss, som vill gästa vårt hem. Glädjen är själens näring, utan den dör vårt andliga liv.

I berättelsen om Sackaios ser vi hur förargelsen, sorgen gör sig påmint. Ett mumlande hörs: ”Han har tagit in hos en syndare”. Denna röst kan mycket väl komma från Sackaios själv. Denna glädje är ju inte för honom, han är inte värdig… Men Sackaios vägrar att gå in i en diskussion med rösten, han vänder sig resolut till Jesus, till den som har blivit hans Herre: ”Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag har ska jag ge åt de fattiga…”

Den smärtsamma glädjen

I onsdags blev Per upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap. Han kunde inte ta sig till församlingskyrkan, han är för svag för det. Upptagningen skedde här på hans älskade Berg, han var omgiven av sin fru, Elsa, och av oss hans andliga familj. Det blev en enkel och fin ceremoni. För Per var det en glädje att vi alla var med. Vi kände vördnad och respekt inför hans beslut. Han har känd länge kallelsen, hela livet kanske, men först nu, när han inte längre är föreståndare för Berget känner han sig fri att helt och fullt följa Andens kallelse.

Vi är tillsammans Kristi kropp och ingen av oss lever för sig själv eller dör för sig själv. I kroppen finns en osynlig och djup solidaritet. När någon har mod att gå in i en gudomlig lydnand och följa den väg Anden visar, blir det en nåd för många andra.

Så blir det nu för oss på Berget. Det steg Per har tagit är för oss alla en källa av nåd, en glädje och en smärta, en smärtsam glädje. Vi blir påminda om den plats som Gud har kallat oss att leva på här på Berget. Vår kallelse är att finnas här, att tillsammans vara Kristi kropp. Kroppen är inte delad, men den är sårad, splittrad och vi finns mitt i såret. Vi tror att endast Gud kan hela kroppen och ge oss enhetens gåva, vi ber om det och vi välsignar varandra.

Jesu födelse

Hur kan Guds Son, Ordet som är till från all evighet, bli ett foster i Marias sköte? I trosbekännelsen säger vi:”Avlad av den Helige Ande” eller i den nicenska trosbekännelsen: ”Han har antagit kött genom den helige Ande”.Detta blir lätt missförstått.Våra mänskliga ord är alltid för små för att utrycka mysteriet.
Anden blir inte Jesu fader, han har ingen fysisk del i Jesu avlelse.”Den helige Ande sänds för att helga Marias sköte och på ett gudomligt sätt göra det fruktbart. Han som är Herren och Livgivaren låter henne undfå Faderns evige Son så att han antar en mänsklig natur som han fått av henne” ( Katolska Kyrkan Katekes 485).

”I begynnelsen svävade Guds Ande över vattnen” (1 Mos 1:2). ”Helig Ande skall komma över dig”, säger Gabriel till Maria. Anden, livgivaren verkar i begynnelsen, Han verkar nu i Maria. Hans närvaro är tecken på en ny skapelse. Någonting nytt inträffar när Ordet blir kött i Maria, det är början på en ny mänsklighet, ett nytt förbund, en fullkomlig försoning med Gud. Detta sker ”inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh 1:13).