Jag blev aldrig målare

En gång, när jag var liten och gick i skolan i Paris, målade jag en tavla. Fröken tittade på den och sa: ”Din tavla är riktig fin, ta hem den och gör den färdig. När den blir färdig ska jag hänga upp den.” Jag blev glad överraskad, tänk att jag kunde måla något som var vackert! Samtidigt blev jag lite undrande. Jag trodde att min tavla var färdigt målat men tydligen var det någonting som fattades, eftersom fröken sa att jag skulle måla den färdig.

När jag var hemma i vår lilla lägenhet, fem trappor upp i Paris, funderade jag på vad det var som fattades på min tavla. Plötsligt såg jag det! När jag tittade ut genom fönstret blev jag medveten om att himlen var överallt. Jag hade bara målat den där uppe, med några moln, men nu såg jag klart att den sänkte sig ner ända till jorden. Ja, faktiskt den sträckte sig ända ner till marken och den var mörk eftersom det var natt. Det var det som fattades, så klart! Jag målade himlen. Dagen efter när jag visade min tavla för fröken, sa hon:”varför har du målat så?” och hängde aldrig upp den!

 

Inklusive - Exklusive

Ibland, och inte så sällan, hör man

att det är exklusivt att bekänna Jesus Kristus som världens ende frälsare.
Att tro att den kristna vägen är den bästa
Att vi, som kristna har sanningen och är de bästa!
Att detta initierar ett exklusivt sätt att tänka i ”vi” och ”de” kategorier.

Vi måste lyssna på denna kritik.

Vi är inte de bästa. Vi har inte sanningen.
Att vara troende kristna är en stor nåd som vi inte har förtjänat,
den har givits åt oss som en ren gåva.
”Vad har du som du inte har fått” frågar Paulus.
Samtidigt säger han: ”Jag ska berömma mig av Kristi kors!”

Att erkänna Jesus Kristus som världens frälsare kan inte vara exklusivt utan tvärtom.

Om han verkligen är Gud, Ordet i vilket allting blev skapat, kan han inte har kommit, dött och uppstått bara för dem som tror på honom, utan för alla människor i alla tidsålder.

Hur denna frälsning når alla människor är Guds stora hemlighet.

Vi för vår del kan bara vittna, på ett ödmjukt sätt,  om den gåva Gud har gett oss, om hans stora inklusiva kärlek  för alla människor.

 Vi äger inte sanningen som om det vore en ägodel, en doktrin, en teori!

Vi är på väg mot sanningen som är en person: Jesus Kristus
Vi låter sanningens ljus lysa över vårt mörker och så småningom skingra det,
Vi låter sanningen hela och utvidga vårt hjärta, så att vi inte längre kan tänka: ”vi” och ”de”.

Detta är en smärtsam kamp, som vi inte utkämpar för oss själva, utan även för andra, okända,

för ingen lever för sig själv. om vi lever, lever vi för Kristus och dör med honom.

”Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.” 1 Kor 5:15

Korsets upphöjelses fest

I dag firar vi Korset. En fest som var mycket populär i alla kloster under Medeltiden.

Den stora fastan började just  denna dag och varade fram till Påsk!
I dag har denna fest fallit i glömskan.
Och ändå förblir korset det stora mysteriet.
Korset som från skapelsens begynnelse var tecknat mellan himmel och jord, skriver  Ireneus .

Korset, en dårskap och en skandal

Korset som är det enda möjliga inträdet till frälsningsmysteriet.
Korset som för oss är en stötesten
Och som är Guds hemliga vishet.

Ur korset strålar ett hemlighetsfullt ljus som lyser i mörkret
Ur korset kommer glädjen och trösten.
Vilken paradox!
Endast den helige Ande kan leda oss in i detta stora mysterium.
Vårt lilla förnuft i sig självt är för begränsat,
det måste acceptera att komma in i ett större ljus!

En dold Gud

Nu har jag inte skrivit någonting på länge och det känns nästan som om jag hade tappat kontakten.

Vill gärna ta upp den igen!

 

Jag funderade nyligen över två verser hos profeten Jesaja:
”Du är sannerligen en dold Gud”
Och lite längre ner:
”Jag har aldrig talat i det fördolda,
Någonstans i ett mörkt land,
Aldrig uppmanat Jakobs ättlingar
Att söka mig i tomheten”
(Jes 45:15 och 19).

 Detta är en av många paradoxer i bibeln.

En Gud som både döljer och uppenbarar sig.
Gud är kanske inte på den plats vi ger honom?
Han är kanske inte som vi tror?
Han är det outgrundliga, den som är helt annorlunda alla våra föreställningar
och våra så kallade ”Guds bilder”!

Våra bilder är för små. Vårt hjärta är för trångt.

Gud är större, Gud är nära, Gud är enkel.
Han talar till den som öppnar sig för honom
den som faller ner inför Honom i tyst förundran och tillbedjan.
”Han störtar härskare från deras troner,
Och han upphöjer de ringa” (Luk 1:52).

 

Marias upptagning i himmelen

Idag sjunger Maria, den unga kvinnan från Nasaret,

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna,
från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.”

 Idag firas en himmelsk fest,

Idag gläder sig änglarna och helgonen med hela skapelsen,
Idag upptas Maria i himlen.
Idag kröns hon som himlens drottning.
Vi är bjudna att delta i denna himmelska fest,
att förena oss med hela världens jubel,
att få del av den himmelska glädjen.

 Maria gläder sig över det Herren gjort i henne.

”Stora ting låter den Mäktige ske med mig”,
Hon vill dela med oss denna glädje.
Hon vill hjälpa oss att se det som Herren gör i våra liv
så att vi, tillsammans med henne kan glädja oss.
Den himmelska glädjen är en näring för vår själ.

Du är bjuden på fest!

För några veckor sen, en söndag kväll, läste vi Bibeln tillsammans, här på Berget. Vi läste och vi sjöng en kort berättelse som finns i Matteusevangeliet. Det handlar just om Matteus och  om hans kallelse (Matt 9:9-13)

               Vid den tiden när Jesus var på vandring

               fick han se en man som hette Matteus

               sitta utanför tullhuset,
               och hans sade till honom: ”Följ mig!”
               och Matteus steg upp och följde honom…

Så småningom öppnades texten för oss.

Det handlar om Matteus, det handlar om var och en av oss.
Jesus går förbi och han ser. Det finns många som finns där men Jesus ser Matteus, han ser mig, han ser dig…

Jesus talar till den som sitter där utanför tullhuset. Tullhuset, det är hans jobb, men det är inte hans riktiga identitet! Han sitter på något sätt lite utanför, han är inte riktigt med, även om han, varje månad, får ganska bra betalt. Han drömmer om något annat, om något som skulle kunna hända i hans ganska vardagliga och tråkiga liv. Han drömmer, men vart skulle han gå? Han förblir sittande och dagarna går och åren går…

Men plötsligt finns Någon där, Någon som känner honom? Någon som kallar honom!

”Följ mig!”: ett direkt, ett personligt tilltal!
Matteus hoppar på sina fötter. Tillsammans med Jesus och hans lärjungar går han hem till sig.
Och det blir en stor fest med tullindrivare och syndare…

Festen är för alla, alla är välkomna,

Dörrarna är öppna! Du är bjuden!
Men somliga känner sig för fina för att gå in till festen hos tullindrivaren Matteus…
Det är en fest för tullindrivare och syndare, för sjuka som behöver läkare.

Läs fortsättningen i Evangeliet

Varför ber ni med så gamla ord?

Varför ber ni med så gamla ord?

Frågade en gäst häromdagen.

Ja, varför ber vi med så gamla ord, när vi har moderna ord som skulle kunna vara så mycket bättre?
Vi tar i vår mun ord som vi inte har valt. Vi går in i en bön som finns, som har funnits långt innan vi kom till denna värld.

Vi ber Davids psalmer. David har inte diktat alla dessa psalmer, men  bibeln tillskriver dem honom.

Vi går tillbaka till rötterna för att kunna ta emot det nya.
Vi går till David som går mot Kristus.
Vi går till Abraham för att få del i hans välsignelse:
”I dig skall alla släkten på jorden bli välsignade”.
”Jesus lyfte sina händer och välsignade dem” (Luk 2: 51)

Vi ropar ett rop som har sina rötter långt tillbaka i tiden,

Ropet som bär hela mänsklighetens längtan efter Gud,  
Och hennes lidande.  

 Vi förenas med Jesus Kristus,

Inte bara för att han själv har bett dessa böner,
Utan för att han är Ordet som har blivit människa,
För att han bär fram människans rop och lidande inför Fadern.

Detta är ett stort mysterium.
Den Helige Ande leder oss in i det.