Glädjen

Märkligt nog är det svårt för oss att ta emot glädjen, vi lever hellre i våra sorger och bekymmer. Kanske för att de är våra, för att de uppfyller våra tankar, ger oss ett slags berättigande?
Glädjen är en gåva. Vi tar emot den från en Annan. Den kallar oss ut ur oss själva, ut ur vårt mörker.
”I dag ska jag gästa ditt hem”, säger Jesus till Sackaios. ”Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje” (Luk 19:5-6). Glädjen är ett möte med den som älskar oss, som söker oss, som vill gästa vårt hem. Glädjen är själens näring, utan den dör vårt andliga liv.

I berättelsen om Sackaios ser vi hur förargelsen, sorgen gör sig påmint. Ett mumlande hörs: ”Han har tagit in hos en syndare”. Denna röst kan mycket väl komma från Sackaios själv. Denna glädje är ju inte för honom, han är inte värdig… Men Sackaios vägrar att gå in i en diskussion med rösten, han vänder sig resolut till Jesus, till den som har blivit hans Herre: ”Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag har ska jag ge åt de fattiga…”

Den smärtsamma glädjen

I onsdags blev Per upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap. Han kunde inte ta sig till församlingskyrkan, han är för svag för det. Upptagningen skedde här på hans älskade Berg, han var omgiven av sin fru, Elsa, och av oss hans andliga familj. Det blev en enkel och fin ceremoni. För Per var det en glädje att vi alla var med. Vi kände vördnad och respekt inför hans beslut. Han har känd länge kallelsen, hela livet kanske, men först nu, när han inte längre är föreståndare för Berget känner han sig fri att helt och fullt följa Andens kallelse.

Vi är tillsammans Kristi kropp och ingen av oss lever för sig själv eller dör för sig själv. I kroppen finns en osynlig och djup solidaritet. När någon har mod att gå in i en gudomlig lydnand och följa den väg Anden visar, blir det en nåd för många andra.

Så blir det nu för oss på Berget. Det steg Per har tagit är för oss alla en källa av nåd, en glädje och en smärta, en smärtsam glädje. Vi blir påminda om den plats som Gud har kallat oss att leva på här på Berget. Vår kallelse är att finnas här, att tillsammans vara Kristi kropp. Kroppen är inte delad, men den är sårad, splittrad och vi finns mitt i såret. Vi tror att endast Gud kan hela kroppen och ge oss enhetens gåva, vi ber om det och vi välsignar varandra.

Jesu födelse

Hur kan Guds Son, Ordet som är till från all evighet, bli ett foster i Marias sköte? I trosbekännelsen säger vi:”Avlad av den Helige Ande” eller i den nicenska trosbekännelsen: ”Han har antagit kött genom den helige Ande”.Detta blir lätt missförstått.Våra mänskliga ord är alltid för små för att utrycka mysteriet.
Anden blir inte Jesu fader, han har ingen fysisk del i Jesu avlelse.”Den helige Ande sänds för att helga Marias sköte och på ett gudomligt sätt göra det fruktbart. Han som är Herren och Livgivaren låter henne undfå Faderns evige Son så att han antar en mänsklig natur som han fått av henne” ( Katolska Kyrkan Katekes 485).

”I begynnelsen svävade Guds Ande över vattnen” (1 Mos 1:2). ”Helig Ande skall komma över dig”, säger Gabriel till Maria. Anden, livgivaren verkar i begynnelsen, Han verkar nu i Maria. Hans närvaro är tecken på en ny skapelse. Någonting nytt inträffar när Ordet blir kött i Maria, det är början på en ny mänsklighet, ett nytt förbund, en fullkomlig försoning med Gud. Detta sker ”inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh 1:13).

Sv Dag 4 okt : Nobelpris går till provrörsupptäckt!

Alltså till Robert Edwards

Robert Edwards har åstadkommit en otrolig, en otänkbar prestation. Han har gjort det som många inte trodde var möjligt. Att åstdkomma en befruktning utanför den mänskliga kroppen och sen föra embryot in i kvinnans livmoder. Denna vetenskapliga bedrift har fått många konsekvenser. Sedan Louise Brown kom till världen har 4 miljoner provrörsbarn fötts och man kan glädja sig över att många barnlösa par fått barn.

Detta överskridande av det som man trodde var mänskligt möjligt har många konsekvenser som är svåra att överblicka. SvD talar om ”Livets laboratorium ”. Detta på gott och ont.
Jag vill här reflektera lite över det som ser ut som en otrolig mänsklig triumf, men som också har en bitter smak!

• Att producera livet i ett laboratorium kan få oss att betrakta det mänskliga livet som en produkt. Embryot betraktas som en handelsvara som kan beställas och köpas. Pengnarna blir direkt kopplade till människoblivandet. Vi vet att resterande embryon inte bara används till nya försök utan blir råvaror för läkemedelindustrin.

• Familjelivet sprängs inifrån. Fader- och moderskapet blir luddiga begrepp. Vem blir fader: den som ger sin sperma, eller den som uppfostrar barnet. Vem kan betraktas som moder:
Den som ger sitt ägg, den som bär barnet i sin livmoder eller den som uppfostar barnet?

• Hur kan ett barn växa tryggt när det har 3, 4, eller 5 vuxna att relatera till, som eventuellt kan göra anspråk på det. Vi vet hur viktigt det är för barnen att veta var de kommer ifrån. Många adoptiva föräldrar kan vittna om hur sårbara deras barn kan vara. De kan bära på sår från sin tidiga barndom, till och med från det ögonblick de blev till. Det krävs ofta mycket kärlek och tålamod från föräldrarnas sida för att hjälpa barnen att övervinna dessa handikap. Jag hörde om en kvinna som hade blivit till på en badstrand, av en slump, sa hon. Det var mycket svårt för henne att bejaka sig själv. Att älska sig själv.
Det är svårt att tänka sig att ett barn kan bli till i ett laboratorium utan att bära spår på det, - även om man önskar det för deras skull! - Om Louise Brown rapporterar SvD: ”Ibland under uppväxten kände hon sig ”helt ensam” och ”som ett missfoster”. Och i stort sätt varje skolkamrat måste personligen informeras om att hon inte var tillverkad i ett labb”.

Är dessa negativa fakta någonting som vi så småningom kan få bukt med, bara vi är medvetna om dem och får en ännu större kunskap om oss människor, om våra fysiska och psykiska mekanismer? Varför kan man inte bara glädja sig åt vetenskapens landvinningar?

Vetenskapen är på gott och ont. Vi kan använda den till människans och universums bästa, vi kan också använda den till dess motsats.

När ett barn bli till i ett provrör och inte är frukten av den kärlek som förenar en man och en kvinna i den mest intimma kroppsliga föreningen, när den biologiska tillblivelsen är frikopplat från det andliga och den själsliga dimensionen riskerar någonting att gå sönder för mänskligheten.
”Gud får så mycket glädje av att skapa en ny varelse att han, i sin kärlek till människorna, inte vill behålla den glädjen för sig själv: mannen och kvinnan får del av den, ja, han låter dem till och med få initiativet. På så sätt kan mannen och kvinnan, när de ger liv, på något sätt få erfara Guds glädje när han skapar… Ja, att ge livet vidare, att ge liv är en förbluffande glädje”, skriver en fransk tänkare.

Människan kan dela Guds glädje, hon är kallad till det. När Gud skapar människan, begränsar han sin allmakt. Han anförtror hela sin skapelse åt människan och kallar henne till att bli medskapare, att leda skapelsen till dess fullbordan för att offra den tillbaka som en gåva åt den som alltjämt ger liv och håller allting vid liv.
Gud har gett oss friheten och vi kan använda den till att leda hela världen till dess fullbordan, vi kan också låta oss bländas av vår inbillade allmakt, av vår högt utvecklade teknologi och tro oss vara herrar över världen. Människan har i viss mån makt att motsätta sig Guds skapar- och frälsarplan och det för med sig mycket onödigt lidande.

Detta är för oss ett stort mysterium som bara kan belysas av det ljus som kommer från korset.
Frälsningen har vunnits åt oss genom Guds Sons totala förnedring, han har överlämnats ”i människors händer” och de /vi har korsfäst honom. Men på tredje dagen har han uppstått. Korset är ljuset som lyser i mörkret. Frälsningen har vunnits säger vår tro, samtidigt fortsätter kampen mellan goda och onda krafter och vi står här mitt i denna kamp.

Teresa av Jesus barnet

Idag firar vi Teresa av Lisieux. Roligt att få fira sina vänner! Hela denna dag har varit för mig upplyst av hennes närvaro.
När jag var 16 år läste jag för första gången hennes självbiografi. Innan dess hade jag hört om henne, men vi var inte bekanta. Kanske var jag lite rädd för henne. En karmelit, instängd i sitt kloster, som dog så ung. Det kändes lite främmande och ouppnåeligt.
När jag började läsa kunde jag inte slita mig från boken. Hon talade rakt in i mitt hjärta, det var inte skrämmande längre. Jag började ana att allt är nåd. Att Gud är nära och älskar oss så otroligt mycket. Teresa hade lidit mycket under sitt korta liv, men vilken glädje, vilket ljus i hennes berättelse.