fredag 22 oktober 2010

Den smärtsamma glädjen

I onsdags blev Per upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap. Han kunde inte ta sig till församlingskyrkan, han är för svag för det. Upptagningen skedde här på hans älskade Berg, han var omgiven av sin fru, Elsa, och av oss hans andliga familj. Det blev en enkel och fin ceremoni. För Per var det en glädje att vi alla var med. Vi kände vördnad och respekt inför hans beslut. Han har känd länge kallelsen, hela livet kanske, men först nu, när han inte längre är föreståndare för Berget känner han sig fri att helt och fullt följa Andens kallelse.

Vi är tillsammans Kristi kropp och ingen av oss lever för sig själv eller dör för sig själv. I kroppen finns en osynlig och djup solidaritet. När någon har mod att gå in i en gudomlig lydnand och följa den väg Anden visar, blir det en nåd för många andra.

Så blir det nu för oss på Berget. Det steg Per har tagit är för oss alla en källa av nåd, en glädje och en smärta, en smärtsam glädje. Vi blir påminda om den plats som Gud har kallat oss att leva på här på Berget. Vår kallelse är att finnas här, att tillsammans vara Kristi kropp. Kroppen är inte delad, men den är sårad, splittrad och vi finns mitt i såret. Vi tror att endast Gud kan hela kroppen och ge oss enhetens gåva, vi ber om det och vi välsignar varandra.

3 kommentarer:

Lena, diakon - Sundsvall sa...

Kloka ord, som förklarar!

Glad för att Per följer sitt hjärtas "röst".Min bön och tankar återvänder ofta till Er på Berget, och nu till Per och hans familj.
Allt gott till Er alla!

anna-clara birgersson sa...

Tack syster Veronica för alla fina texter och särskilt tack för denna varma text. Ja, vi ber om enheten, och gläds och ber med varandra till dess,
Anna-Clara

bokmalin sa...

Bästa syster Veronica! Jag har just hittat din blogg, och vill bara tala om att jag citerat dig här: http://tehuset.wordpress.com/2010/12/03/bara-gud-kan-ge-enhet/

Med vänliga hälsningar, /bokmalin (pseud.)