Den smärtsamma glädjen

I onsdags blev Per upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap. Han kunde inte ta sig till församlingskyrkan, han är för svag för det. Upptagningen skedde här på hans älskade Berg, han var omgiven av sin fru, Elsa, och av oss hans andliga familj. Det blev en enkel och fin ceremoni. För Per var det en glädje att vi alla var med. Vi kände vördnad och respekt inför hans beslut. Han har känd länge kallelsen, hela livet kanske, men först nu, när han inte längre är föreståndare för Berget känner han sig fri att helt och fullt följa Andens kallelse.

Vi är tillsammans Kristi kropp och ingen av oss lever för sig själv eller dör för sig själv. I kroppen finns en osynlig och djup solidaritet. När någon har mod att gå in i en gudomlig lydnand och följa den väg Anden visar, blir det en nåd för många andra.

Så blir det nu för oss på Berget. Det steg Per har tagit är för oss alla en källa av nåd, en glädje och en smärta, en smärtsam glädje. Vi blir påminda om den plats som Gud har kallat oss att leva på här på Berget. Vår kallelse är att finnas här, att tillsammans vara Kristi kropp. Kroppen är inte delad, men den är sårad, splittrad och vi finns mitt i såret. Vi tror att endast Gud kan hela kroppen och ge oss enhetens gåva, vi ber om det och vi välsignar varandra.