Tron är inte en åsikt, en ideologi, en lära.
Tron är relation. Tron är ett ansikte. Tron är att vara vänd mot den som är vår källa, den som ständigt ger oss liv, den som kallar oss. Den som vill fylla vårt hjärta med liv och glädje.
Gud talar till oss varje dag. Han söker oss oavlåtligen, han tröttnar inte, han ger aldrig upp. Men vi lever bortvända från Honom, i glömskans land, som det heter i psaltaren!
Tron dör för att den inte får någon plats i vårt liv för att vi inte ger Gud lite av vår tid. När vår vardag uppfylls av så mycket (plus data- och mobilspel när vi har lite tid över!), när vi inte ens ägnar en tanke åt Gud försvinner Han hur vårt liv. Han finns där hela tiden, han upphör inte med att älska oss, men vi har blivit döva, blinda för hans närvaro.
I dag firar vi aposteln och evangelisten Matteus. Han satt utanför tullhuset, han var mycket upptagen och såg inte den som gick förbi och såg honom. Men han hörde honom ”Följ mig”! Han steg upp och följde honom.
Vilken glädje i Matteus liv. Han hade blivit sett och kallad. Det blev en stor fest den här kvällen och många var med. Det är smittosamt att bli sedd och kallad och att följa. Många får del av den glädjen.
tisdag 21 september 2010
söndag 12 september 2010
I dag läser vi lukas kapitel 15 i mässan. Liknelserna och det förlorade: det förlorade fåret, det förlorade myntet, de förlorade sönerna. Jag berättade liknelsen om det förlorade fåret för Laura, första gången vi träffades. Vi kände inte varandra men jag hade hört att hon ville bli döpt. Hon började gråta och sa bara: du berättar om mitt liv.
Det handlar om oss, som lever som om vi var ensamma, vi vill klara oss själva, långt borta från vår Fader. Det handlar om den första människan, Adam, som vänt sig bort från sin skapare, sin källa, som förirrat sig bland träden i trädgården och som blir rädd när han hör Guds fotsteg.
Det handlar om Gud som inte kan resignera, om Gud som från början ger sig iväg för att leta efter sitt förlorade får. Det handlar om Guds kärlek som inte kan ge upp hoppet om oss.
Det handlar om oss, som lever som om vi var ensamma, vi vill klara oss själva, långt borta från vår Fader. Det handlar om den första människan, Adam, som vänt sig bort från sin skapare, sin källa, som förirrat sig bland träden i trädgården och som blir rädd när han hör Guds fotsteg.
Det handlar om Gud som inte kan resignera, om Gud som från början ger sig iväg för att leta efter sitt förlorade får. Det handlar om Guds kärlek som inte kan ge upp hoppet om oss.
torsdag 12 augusti 2010
Våra vänner i himlen
Vilken glädje det är att fira, våra vänner i himlen, helgonen. Nyligen var det Ignatius, Dominikus , Clara. Våra syskon som tolkar för oss evangeliet i sina liv, som visar för oss hur vi på jorden kan leva som Guds barn, ta emot frälsningen konkret i våra liv, steg för steg, och leva försonade med Gud, med oss själva och med varandra.
Snart ska vi fira Marias upptagning i himlen. Hennes Son välkomnar henne i himlen.
Hon blir den första som med sin själ, kropp och ande kommer in i himmelriket. Hon visar oss vägen, såsom hon gjorde vid ängelns bebådelsen: ”Må det ske med mig som du har sagt.”
Hon säger till oss ”Gör det han säger åt er!”
Vid korset blir hon vår mor: ”Kvinna här har du din son” och till lärjungen sa han: ”Här har du din mor.” Vi kan som den lärjunge som Jesus älskade ta emot henne i vårt hem, i vårt liv eller låta henne stå på tröskeln! Jesus ger oss sin mor, han vet hur väl vi behöver en mor, men han tvingar inte på oss sin dyrbaraste gåva!
Jag åker redan på Marias dag och kommer tillbaka den 7 september, så nu blir det ett litet uppehåll i skrivandet!
Snart ska vi fira Marias upptagning i himlen. Hennes Son välkomnar henne i himlen.
Hon blir den första som med sin själ, kropp och ande kommer in i himmelriket. Hon visar oss vägen, såsom hon gjorde vid ängelns bebådelsen: ”Må det ske med mig som du har sagt.”
Hon säger till oss ”Gör det han säger åt er!”
Vid korset blir hon vår mor: ”Kvinna här har du din son” och till lärjungen sa han: ”Här har du din mor.” Vi kan som den lärjunge som Jesus älskade ta emot henne i vårt hem, i vårt liv eller låta henne stå på tröskeln! Jesus ger oss sin mor, han vet hur väl vi behöver en mor, men han tvingar inte på oss sin dyrbaraste gåva!
Jag åker redan på Marias dag och kommer tillbaka den 7 september, så nu blir det ett litet uppehåll i skrivandet!
onsdag 4 augusti 2010
Jag har aldrig talat i det fördolda,
Så säger Herren,
han som skapat himlen
– han är Gud –
han som format och frambragt jorden
– han gav den en fast grund –
han skapade den inte till att ligga tom
utan gjorde den till att vara bebodd:
Jag är Herren, ingen annan finns.
Jag har aldrig talat i det fördolda,
någonstans i ett mörkt land,
aldrig uppmanat Jakobs ättlingar
att söka mig i tomheten.
Jag är Herren, mina ord är sanna,
det jag säger är att lita på.
Dessa ord läste vi i Laudes förra veckan hos profeten Jesaja (45:18-19)
Vi behöver inte söka Gud i tomheten, Gud har talat, han har meddelat sig till oss. Den som söker honom är inte dömd att slås med sina egna drömmar och fantasier, inte skapa sina egna ”Guds bilder”, allt det som bibeln kallar för idoler.
Gud är en annan, den levande Guden. Han har talat till oss genom profeterna och framförallt genom sin Son, Jesus Kristus: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom,” (Luk 9:16) säger han till oss.
han som skapat himlen
– han är Gud –
han som format och frambragt jorden
– han gav den en fast grund –
han skapade den inte till att ligga tom
utan gjorde den till att vara bebodd:
Jag är Herren, ingen annan finns.
Jag har aldrig talat i det fördolda,
någonstans i ett mörkt land,
aldrig uppmanat Jakobs ättlingar
att söka mig i tomheten.
Jag är Herren, mina ord är sanna,
det jag säger är att lita på.
Dessa ord läste vi i Laudes förra veckan hos profeten Jesaja (45:18-19)
Vi behöver inte söka Gud i tomheten, Gud har talat, han har meddelat sig till oss. Den som söker honom är inte dömd att slås med sina egna drömmar och fantasier, inte skapa sina egna ”Guds bilder”, allt det som bibeln kallar för idoler.
Gud är en annan, den levande Guden. Han har talat till oss genom profeterna och framförallt genom sin Son, Jesus Kristus: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom,” (Luk 9:16) säger han till oss.
lördag 31 juli 2010
postmodernt
jag har länge undrat vad postmodernt stod för. Nu börjar jag ana att postmodernt betyder att jag måste "definiera" mig själv. Jag måste själv tolka allting utifrån mig själv. Det handlar alltså inte bara att välja vad jag ska äta, vilka kläder jag ska ta på mig ... utan om mycket dramatiska val! Vill jag bli man eller kvinna? Hur ska jag leva ut min sexualitet? Homo? hetero? trans? Hur vill jag att mina relationer, min familj ska se ut? Vill jag ha barn? göra abort...Leva eller dö?
Inga normer finns, inga vägar som leder till livet. Jag måste hitta på allting själv.
Vilken otrolig, omänsklig börda den postmoderna människan tar på sig. Vilken ensamhet!
Tror man på Gud bara för att slippa detta ansvar, för att lasta av bördan av att vara människa på en annan? Är det en lätt väg? Är det inte värdigare att ta själv ansvar för sitt liv?
Jag vet inte om det är lättare, men jag konstaterar att det är mer realistiskt! Jag har inte gett mig själv livet. Jag är beroende, jag andas hela tiden, jag äter flera gånger om dagen. Detta enkla är ett påtagligt tecken på att livet inte har sin källa i mig. Det är mig givet i varje ögonblick.
Jag kan lyfta blicken och ta emot mitt liv som en gåva. Jag kan komma i en personlig relation till den som skapar mig nu: Gud. Jag kan lita på att den som kallar till livet vill att jag ska ta emot hans gåva och bli mig själv. Detta är inte oansvarigt utan tvärttom. Jag ansvarar inför Någon för de val jag gör, de beslut jag fattar.
Jag är kallad att bli mig själv, Guds avbild och att leva i tacksägelse i hans kärleksfulla närvaro, detta är källan till min glädje.
Inga normer finns, inga vägar som leder till livet. Jag måste hitta på allting själv.
Vilken otrolig, omänsklig börda den postmoderna människan tar på sig. Vilken ensamhet!
Tror man på Gud bara för att slippa detta ansvar, för att lasta av bördan av att vara människa på en annan? Är det en lätt väg? Är det inte värdigare att ta själv ansvar för sitt liv?
Jag vet inte om det är lättare, men jag konstaterar att det är mer realistiskt! Jag har inte gett mig själv livet. Jag är beroende, jag andas hela tiden, jag äter flera gånger om dagen. Detta enkla är ett påtagligt tecken på att livet inte har sin källa i mig. Det är mig givet i varje ögonblick.
Jag kan lyfta blicken och ta emot mitt liv som en gåva. Jag kan komma i en personlig relation till den som skapar mig nu: Gud. Jag kan lita på att den som kallar till livet vill att jag ska ta emot hans gåva och bli mig själv. Detta är inte oansvarigt utan tvärttom. Jag ansvarar inför Någon för de val jag gör, de beslut jag fattar.
Jag är kallad att bli mig själv, Guds avbild och att leva i tacksägelse i hans kärleksfulla närvaro, detta är källan till min glädje.
fredag 23 juli 2010
Gud är en annan
"En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev
han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig
Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När
Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken
märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren
såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken:
”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare!
Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din
faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt
ansikte. Han vågade inte se på Gud".
Detta är en berättelse om hur Gud uppenbarar sig för Mose. Vi kan läsa den i andra Moseboken. Mose har vandrat långt, till andra sidan öknen. En lång livsvandring som fört honom, till Guds berg, nära Gud! Men han vet det inte. Han är ensam med sina får. Han ser en märklig syn: en buske som brinner utan att brinna! han vill förstå, undersöka varför det är så, men en röst ropar på honom och hindrar honom att komma närmare. "Ta av dig skorna, du står på helig mark". Mose har kommit nära Gud och Gud låter sig inte undesökas. Gud är inte ett objekt, utan en närvaro, en förtärande eld. Inför Gud, döljer Mose sitt ansikte, han böjer sig ner inför honom.
Gud är en annan. Gud är inte en projicering av våra föreställningar. Vi ger inte Gud liv, han finns inte för att vi finns utan tvärtom. I vår tid har Gud blivit liten, vi har förminskat honom. Vi har en del att lära oss av Gamla Testamentets stora gestalter: Mose, Abraham, Elia, som föll ner inför Gud... Vi måste böja oss ner inför Gud i förundran och tillbedjan, utan ord, för att lära känna Honom, för att lära känna oss själva, människor.
han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig
Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När
Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken
märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren
såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken:
”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare!
Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din
faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt
ansikte. Han vågade inte se på Gud".
Detta är en berättelse om hur Gud uppenbarar sig för Mose. Vi kan läsa den i andra Moseboken. Mose har vandrat långt, till andra sidan öknen. En lång livsvandring som fört honom, till Guds berg, nära Gud! Men han vet det inte. Han är ensam med sina får. Han ser en märklig syn: en buske som brinner utan att brinna! han vill förstå, undersöka varför det är så, men en röst ropar på honom och hindrar honom att komma närmare. "Ta av dig skorna, du står på helig mark". Mose har kommit nära Gud och Gud låter sig inte undesökas. Gud är inte ett objekt, utan en närvaro, en förtärande eld. Inför Gud, döljer Mose sitt ansikte, han böjer sig ner inför honom.
Gud är en annan. Gud är inte en projicering av våra föreställningar. Vi ger inte Gud liv, han finns inte för att vi finns utan tvärtom. I vår tid har Gud blivit liten, vi har förminskat honom. Vi har en del att lära oss av Gamla Testamentets stora gestalter: Mose, Abraham, Elia, som föll ner inför Gud... Vi måste böja oss ner inför Gud i förundran och tillbedjan, utan ord, för att lära känna Honom, för att lära känna oss själva, människor.
torsdag 22 juli 2010
Gud och människa
Gud har skapat oss av kärlek. Han älskar alla människor. Jesus har dött för alla och frälsningen är till för alla utan undantag.
Vi förtjänar inte Guds kärlek. Vi behöver inte göra någonting för att bli älskade av Honom. Kärleken är till sitt väsen gratis.
Men kärleken längtar efter ömsesidighet. Den som älskar vill bli älskad tillbaka. Gud längtar efter vår kärlek. Detta kan verka märkvärdigt för många. Hur skulle Gud kunna längta efter just min kärlek, jag är ju ingenting! Vad skulle min kärlek kunna tillfoga Gud?
Ja detta är ett mysterium. De stora grekiska filosoferna, som har nått långt i sin reflexion över Gud, kunde tänka sig att människans lycka var att älska Gud men att denna kärlek kunde vara ömsesidig, att Gud kunde bry sig om människan och t.o.m. längta efter att bli älskad av människan var inte någonting de kunde tänka sig. Gud är fullkomlig och salig i sig själv. Han kan inte sakna någonting inte längta efter någonting, allraminst människans kärlek.
Den bibliska uppenbarelsen öppnar ett helt nytt perspektiv. Den säger någonting som människan själv inte kunde komma på. Gud utväljer åt sig ett folk. Gud älskar och längtar efter Israels kärlek. Genom att kalla och älska detta folk vill han visa hur han älskar alla folk. Kärleken är alltid personlig. Gud älskar inte alla i stort! Utan ett folk och ett folk, en människa och en människa på ett alldeles unikt och personligt sätt.
Jesus älskar och ger sitt liv för oss, för var och en av oss. Han känner oss vid namn. Han ger oss del av sin Ande så att vår kärlekskapacitet ska helas och upphöjas och vi förmår älska Gud.
Människans salighet är att ta emot Guds kärlek och att älska tillbaka! Att glömma sig själv för att hon är vänd mot den hon älskar.
Att ta emot kärleken och älska tillbaka. Detta engagerar vår frihet. Vi måste svara på kärleken. Vi är inte bara passiva vi måste säga vårt JA. Som Maria: ”Se jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”.
Vi tar ett steg mot den som älskar oss. Vi vänder oss mot honom. Vi lyssnar och går in i en helig lydnad. Jesus säger: den som älskar mig är den som gör min Faders vilja. Detta förändrar livet och ger det mening och glädje.
Vi förtjänar inte Guds kärlek. Vi behöver inte göra någonting för att bli älskade av Honom. Kärleken är till sitt väsen gratis.
Men kärleken längtar efter ömsesidighet. Den som älskar vill bli älskad tillbaka. Gud längtar efter vår kärlek. Detta kan verka märkvärdigt för många. Hur skulle Gud kunna längta efter just min kärlek, jag är ju ingenting! Vad skulle min kärlek kunna tillfoga Gud?
Ja detta är ett mysterium. De stora grekiska filosoferna, som har nått långt i sin reflexion över Gud, kunde tänka sig att människans lycka var att älska Gud men att denna kärlek kunde vara ömsesidig, att Gud kunde bry sig om människan och t.o.m. längta efter att bli älskad av människan var inte någonting de kunde tänka sig. Gud är fullkomlig och salig i sig själv. Han kan inte sakna någonting inte längta efter någonting, allraminst människans kärlek.
Den bibliska uppenbarelsen öppnar ett helt nytt perspektiv. Den säger någonting som människan själv inte kunde komma på. Gud utväljer åt sig ett folk. Gud älskar och längtar efter Israels kärlek. Genom att kalla och älska detta folk vill han visa hur han älskar alla folk. Kärleken är alltid personlig. Gud älskar inte alla i stort! Utan ett folk och ett folk, en människa och en människa på ett alldeles unikt och personligt sätt.
Jesus älskar och ger sitt liv för oss, för var och en av oss. Han känner oss vid namn. Han ger oss del av sin Ande så att vår kärlekskapacitet ska helas och upphöjas och vi förmår älska Gud.
Människans salighet är att ta emot Guds kärlek och att älska tillbaka! Att glömma sig själv för att hon är vänd mot den hon älskar.
Att ta emot kärleken och älska tillbaka. Detta engagerar vår frihet. Vi måste svara på kärleken. Vi är inte bara passiva vi måste säga vårt JA. Som Maria: ”Se jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”.
Vi tar ett steg mot den som älskar oss. Vi vänder oss mot honom. Vi lyssnar och går in i en helig lydnad. Jesus säger: den som älskar mig är den som gör min Faders vilja. Detta förändrar livet och ger det mening och glädje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)