Höstmötet på Bjärka-Säby

Att älska den osynlige Guden, den svåra men nödvändiga kärleken! Det var det jag skulle tala om på höstmötet i Bjärka-Säby i lördags. Kärleken till Gud; omöjlig och nödvändig!

 Omöjlig!

Hur skulle jag kunna älska Gud?
Om det handlar om känslor kan jag inte åstadkomma några sådana för någon som är så långt borta, som känns så främmande för mig i min vardag. När jag tror mig älska Gud är det oftast mina bilder av honom jag älskar, mina egna projektioner. Egentligen älskar jag mig själv, jag förblir instängd i mitt ego.

Nödvändig!

Vem ska kunna fylla min stora längtan? Jag försöker ju på alla sätt, men jag blir inte mätt, jag blir inte glad, och vem kan leva utan glädje?
Vem ska kunna lösa min gåta? Jag förstår inte mig själv?

Given!

Min kropp utgiven för dig…  Mitt blod utgjutet för dig!
Jesus Kristus, Guds enfödde son, som blivit människa för mig har talat om det för mig. Han har visat hur Fadern älskar oss. En ofattbar kärlek, en kärlek som övergår alla våra föreställningar,  
Jesus säger till var och en av oss: ”följ mig!” jag ska visa dig, jag ska lära dig vad kärleken är.
Jag ska utgjuta min egen Ande i dig så att du blir istånd att älska tillbaka, med den kärlek du tar emot och som förvandlar ditt hjärta!

Pingst-katolsk dialog

I onsdag hade vi ett offentligt möte i Newman Institutet. Vi ville berätta lite vad vi gjort under dessa tio år av samtal.

För min del har det varit viktigt att lyssna på varandra, att nå "bakom" orden, så vi förstår det som står bortom orden, den andras erfarenhet av Gud. Vi är ofta inte överens om teologiska frågor, men vi kan dela det andliga livet. Vi kan be tillsammans. Under dessa år vi har lärt oss av varandra.De andras frågor har tvingat oss att fördjupa vår egen tro.

 

 

Enheten är en gudomlig gåva som kommer från Gud, som övergår alla våra förväntningar och föreställningar. Den kommer inte som en följd av våra ansträngningar. Det är inte så att vi gör vad vi mänskligt sett kan göra och Anden kröner våra mänskliga ansträngningar med enhetens gåva.

Om vi ser det på det sättet kan vi tappa modet, tro att vi inte gör tillräckligt mycket, att våra ledare är tröga, att Gud kanske inte hör, att ekumeniken står på nolläge osv.

Längtan efter enheten kommer från den Helige Ande. Anden öppnar vägen för oss. Enheten är hans verk från början till slut. Han leder oss till varandra, han öppnar våra öron och våra hjärtan så att vi kan lyssna till varandra, ödmjukt lära oss av varandra, vända oss tillsammans till vår Herre och låta honom skapa i oss ett rent hjärta.

 

Det mänskliga arbetet är inte förgäves, det är t.o.m. nödvändigt, men lett av Anden, under Andens ljus. Det handlar hela tiden om att omvända oss till Jesus Kristus. Vi kan inte förhandla som politikerna gör. Vi måste vittna om att Guds rike är mitt ibland oss och leva försonade med varandra i väntan på den fullkomliga enheten som redan finns i himlen.

Oktober

En månad som jag inte tyckte om när jag var liten.

Då började skolan den 1:a oktober och jag tyckte inte om skolan!

Oktober, en månad som är så rik,

den lyser av många färger, både jordiska och andliga.

Den är fylld av kära möten med himmelska vänner:
Båda Teresa, den stora från Avila och den lilla från Lisieux, har sin fest i oktober
och Franciskus, och Birgitta, och evangelisten Lukas …
Tänk att himlen är befolkad med så många vänner,
som ser på oss med kärlek.
Vi har en så stor familj!

 

Oktober är också Rosenkransmånaden

denna enkla och kanske monotona bön

som öppnar Jesu mysteriet för oss.

Jag blev aldrig målare

En gång, när jag var liten och gick i skolan i Paris, målade jag en tavla. Fröken tittade på den och sa: ”Din tavla är riktig fin, ta hem den och gör den färdig. När den blir färdig ska jag hänga upp den.” Jag blev glad överraskad, tänk att jag kunde måla något som var vackert! Samtidigt blev jag lite undrande. Jag trodde att min tavla var färdigt målat men tydligen var det någonting som fattades, eftersom fröken sa att jag skulle måla den färdig.

När jag var hemma i vår lilla lägenhet, fem trappor upp i Paris, funderade jag på vad det var som fattades på min tavla. Plötsligt såg jag det! När jag tittade ut genom fönstret blev jag medveten om att himlen var överallt. Jag hade bara målat den där uppe, med några moln, men nu såg jag klart att den sänkte sig ner ända till jorden. Ja, faktiskt den sträckte sig ända ner till marken och den var mörk eftersom det var natt. Det var det som fattades, så klart! Jag målade himlen. Dagen efter när jag visade min tavla för fröken, sa hon:”varför har du målat så?” och hängde aldrig upp den!

 

Inklusive - Exklusive

Ibland, och inte så sällan, hör man

att det är exklusivt att bekänna Jesus Kristus som världens ende frälsare.
Att tro att den kristna vägen är den bästa
Att vi, som kristna har sanningen och är de bästa!
Att detta initierar ett exklusivt sätt att tänka i ”vi” och ”de” kategorier.

Vi måste lyssna på denna kritik.

Vi är inte de bästa. Vi har inte sanningen.
Att vara troende kristna är en stor nåd som vi inte har förtjänat,
den har givits åt oss som en ren gåva.
”Vad har du som du inte har fått” frågar Paulus.
Samtidigt säger han: ”Jag ska berömma mig av Kristi kors!”

Att erkänna Jesus Kristus som världens frälsare kan inte vara exklusivt utan tvärtom.

Om han verkligen är Gud, Ordet i vilket allting blev skapat, kan han inte har kommit, dött och uppstått bara för dem som tror på honom, utan för alla människor i alla tidsålder.

Hur denna frälsning når alla människor är Guds stora hemlighet.

Vi för vår del kan bara vittna, på ett ödmjukt sätt,  om den gåva Gud har gett oss, om hans stora inklusiva kärlek  för alla människor.

 Vi äger inte sanningen som om det vore en ägodel, en doktrin, en teori!

Vi är på väg mot sanningen som är en person: Jesus Kristus
Vi låter sanningens ljus lysa över vårt mörker och så småningom skingra det,
Vi låter sanningen hela och utvidga vårt hjärta, så att vi inte längre kan tänka: ”vi” och ”de”.

Detta är en smärtsam kamp, som vi inte utkämpar för oss själva, utan även för andra, okända,

för ingen lever för sig själv. om vi lever, lever vi för Kristus och dör med honom.

”Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.” 1 Kor 5:15

Korsets upphöjelses fest

I dag firar vi Korset. En fest som var mycket populär i alla kloster under Medeltiden.

Den stora fastan började just  denna dag och varade fram till Påsk!
I dag har denna fest fallit i glömskan.
Och ändå förblir korset det stora mysteriet.
Korset som från skapelsens begynnelse var tecknat mellan himmel och jord, skriver  Ireneus .

Korset, en dårskap och en skandal

Korset som är det enda möjliga inträdet till frälsningsmysteriet.
Korset som för oss är en stötesten
Och som är Guds hemliga vishet.

Ur korset strålar ett hemlighetsfullt ljus som lyser i mörkret
Ur korset kommer glädjen och trösten.
Vilken paradox!
Endast den helige Ande kan leda oss in i detta stora mysterium.
Vårt lilla förnuft i sig självt är för begränsat,
det måste acceptera att komma in i ett större ljus!

En dold Gud

Nu har jag inte skrivit någonting på länge och det känns nästan som om jag hade tappat kontakten.

Vill gärna ta upp den igen!

 

Jag funderade nyligen över två verser hos profeten Jesaja:
”Du är sannerligen en dold Gud”
Och lite längre ner:
”Jag har aldrig talat i det fördolda,
Någonstans i ett mörkt land,
Aldrig uppmanat Jakobs ättlingar
Att söka mig i tomheten”
(Jes 45:15 och 19).

 Detta är en av många paradoxer i bibeln.

En Gud som både döljer och uppenbarar sig.
Gud är kanske inte på den plats vi ger honom?
Han är kanske inte som vi tror?
Han är det outgrundliga, den som är helt annorlunda alla våra föreställningar
och våra så kallade ”Guds bilder”!

Våra bilder är för små. Vårt hjärta är för trångt.

Gud är större, Gud är nära, Gud är enkel.
Han talar till den som öppnar sig för honom
den som faller ner inför Honom i tyst förundran och tillbedjan.
”Han störtar härskare från deras troner,
Och han upphöjer de ringa” (Luk 1:52).