Katolska kyrkan har den senaste tiden stått under världens strålkastare. Massmedierna har obarmhärtigt, osakligt många gånger och skadeglatt, avslöjat kyrkans synd och några fall (i Sverige två från 40 och 60- talet, igår kväll kunde man ) har kastat sin skugga över hela kyrkan och alla prästerna. Vår biskop har modigt och ödmjukt visat att kyrkan kan och vill erkänna sin synd och göra bot . Hon är inte rädd för sanningen, den ska komma fram, så att kyrkan renas och mer och mer avspeglar Herrens härlighet.
Vi tror att Herrens Ande leder sin kyrka och att denna kris kan bli en nåd, om vi låter oss ledas av Honom. Vi kan inte se på oss själva i världens eller mediernas ljus. Det är ett kallt ljus som släcker liv och hopp. Ett ljus som förstenar och vill få oss att tro att vi är instängda i vår synd, att det inte finns någon frälsning. Vi kan inte diskutera med världens röst som är en återklang av ormens röst, den som vi möter redan i begynnelsen. Ormen har inte makt att skapa. Han kan bara förvrida det som redan finns. Han är lögnaren och tjuven som kommer för att stjäla, slakta och döda (Joh 10:10).
Kyrkans historia lär oss att de stora kriserna och prövningarna ofta kommer efter en tid av nåd och förnyelse. Andra Vatikankonciliet är inget undantag, det har åtföljts av en djup kris.
Det är ingen tillfällighet att alla dessa pedofilskandaler kommer fram just vid påsktiden då vi firar Herrens seger över alla mörkrets makter. Under präståret, då kyrkan ber för alla sina präster. I vårt stift när vi förbereder en stor familjekongress. När våra ungdomar ger oss i SUCKENs senaste nummer ”Hur blir jag ett helgon?” en underbar gåva: de är många som vill bli helgon!
Det onda har en stark fascinationskraft och upptar mediernas uppmärksamhet. Det goda och heliga tycks vara fördolt, men vi ska inte tro att Herren inte verkar, att hans arm är för kort (4Mos 11:23).
Andens röst avslöjar synden för att den ska komma till ljuset och bli förlåten. Den skiljer syndaren från sin synd. Anden tröstar oss när vi har syndat och öppnar för oss en väg och en framtid. Vi är inte dömda att leva i vår synd. Anden ger oss sin styrka för att kämpa den goda kampen.
Anden öppnar våra ögon så att vi ser Guds närvaro och hans handlande i världen:
”deras ögon öppnades och de såg att de var nakna” står det i den första berättelsen (1 Mos 3:7).
”då öppnades deras ögon och de kände igen honom” står det i den andra berättelsen (Luk 24:31).
När våra ögons öppnas för att vi har lyssnat på ormens röst och roffat åt oss den förbjudna frukten, upptäcker vi vår egen utsatthet och litenhet och vi blir rädda för Gud och för varandra, vi gömmer oss. När våra ögon öppnas efter den långa vandringen med Den som förklarat Skriften för oss och gett oss korsets frukt - hans egen kropp - känner vi igen Honom. Han blir osynlig för våra ögon men hans närvaro värmer våra hjärtan.
Nu står vi tillsammans som Kristi kyrka i Sverige inför en utmaning. I denna tid mellan påsk och pingst måste vi resolut stå under Andens ljus. Omvända våra hjärtan och lyssna på hans röst så att vi renas och kan vittna om Herrens frälsning och syndernas förlåtelse för en värld som i sin bortvändhet från Gud lider och ropar.
I morse, när jag skulle sätta in detta inlägg, såg jag att man lyckats komma åt vår biskop som varit inblandad som själasörjare i ett komplicerat fall. Jag tänker på Jesu ord: ”Har jag sagt
något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?” (Joh 18:23)
Helige Ande led och bevara din kyrka. Vi vill alla bli ljusets barn.
måndag 26 april 2010
torsdag 22 april 2010
Är Guds ord för svårt?
För en tid sen fick jag ett mycket fint besök. De fanns i mitt kapell en söndag eftermiddag när jag kom hem. Tre vuxna: två förståndshandikappade som förberedde sig till konfirmationen och deras ledare. Vi bad en stund tillsammans och sen blev det tyst. De var försjunkna i bön. Efter en tid föreslog jag att vi skulle be Fader Vår, men innan vi hann börja stoppade ledaren en liten lapp i min hand. Det var det vi skulle be och inte Fader Vår. Det var en fin liten bön om Gud som älskar oss, men inte den bön Jesus lärt oss. Hon tyckte kanske att den var för svår för dessa vuxna. Men jag har lärt mig av en liten flicka som var 5 år gammal att de ord Jesus har gett oss kan gå rakt in i ett barns hjärta.
För några år sen satt jag i vår kyrka i Paris. Det var sent på eftermiddagen, kyrkan låg i halvt mörker, några människor bad tyst inför sakramentet. Den långe Michel som brukade hålla hus framför vår kyrka kom in med en liten flicka i handen. ”Ta hand om Sara, säger han till mig. Hon har berättat för mig att hennes mamma är död och då sa jag: Om din mamma är död så är hon hos min boss. Han bor här i kyrkan, det är Gud! ” Sara öppnar stora ögon. Hon har aldrig varit inne i en kyrka fast hon går förbi vår kyrka varje dag på väg från dagis. ”Var finns Gud?” viskar hon. Innan hag hinner svara är hon i väg. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger: ”Jag har hittat Gud, men varför har man ställt honom där?” ”Visa mig”, svarar jag nyfiken. Hon tar mig i handen och leder mig runt halva kyrkan. Där i en gammal biktstol hänger ett krucifix. Sara, vem har lärt dig att den mannen som hänger på ett kors är Gud? Hinner jag tänka, men Sara drar mig vidare. Vi går förbi nästa sidokapell och där finns en pieta: Maria som håller sin döda sons kropp i knäet. Vem är hon? frågar Sara. ”Det är Maria, Jesu mamma”, svarar jag. ”Det är synd om mig, säger Sara. Min mamma är död.”
”Vi kan be en bön för din mamma”, föreslår jag. ”- Jag kan ingen bön! – men jag kan be om du vill.” Ja, hon vill gärna. Jag ber för hennes mamma och för henne själv… sen ber jag Fader Vår och Sara går sin väg. Nästa dag vid samma tidspunkt kommer Sara tillbaka. Hon sätter sig bredvid mig och viskar: ”Kan du be bönen”. Jag ber Fader vår. Tredje dagen kommer hon och säger: ”Vet du vad, jag kan bönen nästan utantill”. Hon kommer i en vecka och vi ber Fader vår. Sen kommer hon inte mer. Hennes pappa har upptäckt att hon går till kyrkan och förbjuder henne att gå dit.
För några år sen satt jag i vår kyrka i Paris. Det var sent på eftermiddagen, kyrkan låg i halvt mörker, några människor bad tyst inför sakramentet. Den långe Michel som brukade hålla hus framför vår kyrka kom in med en liten flicka i handen. ”Ta hand om Sara, säger han till mig. Hon har berättat för mig att hennes mamma är död och då sa jag: Om din mamma är död så är hon hos min boss. Han bor här i kyrkan, det är Gud! ” Sara öppnar stora ögon. Hon har aldrig varit inne i en kyrka fast hon går förbi vår kyrka varje dag på väg från dagis. ”Var finns Gud?” viskar hon. Innan hag hinner svara är hon i väg. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger: ”Jag har hittat Gud, men varför har man ställt honom där?” ”Visa mig”, svarar jag nyfiken. Hon tar mig i handen och leder mig runt halva kyrkan. Där i en gammal biktstol hänger ett krucifix. Sara, vem har lärt dig att den mannen som hänger på ett kors är Gud? Hinner jag tänka, men Sara drar mig vidare. Vi går förbi nästa sidokapell och där finns en pieta: Maria som håller sin döda sons kropp i knäet. Vem är hon? frågar Sara. ”Det är Maria, Jesu mamma”, svarar jag. ”Det är synd om mig, säger Sara. Min mamma är död.”
”Vi kan be en bön för din mamma”, föreslår jag. ”- Jag kan ingen bön! – men jag kan be om du vill.” Ja, hon vill gärna. Jag ber för hennes mamma och för henne själv… sen ber jag Fader Vår och Sara går sin väg. Nästa dag vid samma tidspunkt kommer Sara tillbaka. Hon sätter sig bredvid mig och viskar: ”Kan du be bönen”. Jag ber Fader vår. Tredje dagen kommer hon och säger: ”Vet du vad, jag kan bönen nästan utantill”. Hon kommer i en vecka och vi ber Fader vår. Sen kommer hon inte mer. Hennes pappa har upptäckt att hon går till kyrkan och förbjuder henne att gå dit.
lördag 17 april 2010
arvsynden (5) synd och skuldkänsla
SYND OCH SKULDKÄNSLA
Skuld och skuldkänsla ska inte förväxlas. Skuldkänslan kan vara ett tecken på att man verkligen har begått en synd. Den kan vara sjuklig och finnas där utan förankring i verkligheten.
Den äkta skuldkänslan som leder till att man erkänner att man har syndat har med människans frihet och ansvar att göra: Du har gjort det onda, du hade kunnat göra det goda och du är i stånd att göra det. Du är ansvarig för det du har gjort. Den falska skuldkänslan stänger in människan i sig själv och i det hon tror hon är skyldig till. Kyrkans doktrin är som ett svärd som skiljer mellan det som är sunt och det som är sjukt.
Skuldkänslan kan vara patologisk. Vårt samhälle utvecklar och när – odlar till och med – en sådan känsla. Man känner sig skyldig till allting. Denna känsla kan invadera hela samvetet. Den är ofta vag och konturlös. Man vet inte riktigt vad man är skyldig till! Till allting! Detta förlamar människan och kan samtidigt vara för henne som en tillflykt och ett skydd. Man har dåligt samvete för allting. För sina känslor, för luftföroreningen, för barn som svälter… Det är så överväldigande att man inte kan göra någonting åt det. Man slipper engagera sig och det dåliga samvetet friar en på något sätt. Man är med dem som lider, mitt i eländet. Man känner sig solidarisk. Men det är till ingen nytta. Till sist bär man inget ansvar. Man är bara offer, som alla andra, instängd i det gemensamma dåliga samvetet i dödens spiral utan framtid och hopp. Vi är skyldiga innan vi har gjort någonting. Denna värld som vi är instängda i är en produktion att våra föreställningar, av medierna etc. Den är inte verklig.
Detta kan effektivt hindra människan från att se och ta sitt eget ansvar, att bekänna sin synd. Den sjuka skuldkänslan finns före handlingen vare sig den är god eller ond. Den äkta skuldkänslan har alltid med handlingen att göra. Den är förankrad i en verklighet. Ansvaret kan finnas före handlingen, men aldrig skulden.
När skuldkänslan är bortkopplad från handlingen är den sjuk. Den sjuka skuldkänslan förminskar människan och ärar inte Gud. Ett äkta erkännande av våra synder är befriande och leder inte till självförakt. Men det är svårt att älska sig själv i sanningen. ” Jag är försonad med mig själv, skriver Bernanos i en prästmans dagbok. Det är lättare än man tror att hata sig själv. Nåden är att glömma sig själv. Om all högmod vore död i er, så skulle den största nåden vara att kunna ödmjukt älska er själva, som ni älskar vilken annan lidande medlem i Jesu Kristi kropp.”
Vi ska erkänna vår synd, men på ett ödmjukt sätt. Man bekänner inte sin synd för att bli förkrossad, utan för att bli fri från den, bli frälst. Bekännelsen saknar mening om den inte leder till räddningen. Bikten är till för att befria oss. Vi kan inte gottgöra det onda vi har gjort, men vi kan bekänna det och bli fri från det. Vi har rätt att bli lyckliga, det är till och med en plikt.
Jag är inte den skyldige i all evighet: syndaren, men jag är den som har begått den och den synden. Förlåtelsen bryter, gör slut på det sjukligt dåliga samvetet. Den sjuka skuldkänslan kan hindra oss från att erkänna våra synder. Vi känner oss så skyldiga att vi inte längre kan urskilja det vi verkligen är skyldiga till. I bikten säger man inte: jag är en stor syndare, jag är högmodig … utan: jag har gjort det.
SYND, SAMVETE OCH FÖRLÅTELSE
Läran om arvsynden – ursynden – öppnar för förlåtelsen. När människan erkänner och bekänner sin synd, då kan förlåtelsen inträffa och verka. Den bekända synden kan bli buren och borttagen: Guds lamm som borttager världens synder… Det mitt samvete anklagar mig för är inte alltid synd. Inför Gud, i hans ljus ser jag min synd, och Gud är större än mitt samvete.
Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet (1 Joh 1:8-9).
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig (1 Joh 2:1).
Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt (1 Joh 3:19-20).
Inspiration till denna reflexion kommer i stor del från : Adolphe Gesche – Le mal (På franska)
Skuld och skuldkänsla ska inte förväxlas. Skuldkänslan kan vara ett tecken på att man verkligen har begått en synd. Den kan vara sjuklig och finnas där utan förankring i verkligheten.
Den äkta skuldkänslan som leder till att man erkänner att man har syndat har med människans frihet och ansvar att göra: Du har gjort det onda, du hade kunnat göra det goda och du är i stånd att göra det. Du är ansvarig för det du har gjort. Den falska skuldkänslan stänger in människan i sig själv och i det hon tror hon är skyldig till. Kyrkans doktrin är som ett svärd som skiljer mellan det som är sunt och det som är sjukt.
Skuldkänslan kan vara patologisk. Vårt samhälle utvecklar och när – odlar till och med – en sådan känsla. Man känner sig skyldig till allting. Denna känsla kan invadera hela samvetet. Den är ofta vag och konturlös. Man vet inte riktigt vad man är skyldig till! Till allting! Detta förlamar människan och kan samtidigt vara för henne som en tillflykt och ett skydd. Man har dåligt samvete för allting. För sina känslor, för luftföroreningen, för barn som svälter… Det är så överväldigande att man inte kan göra någonting åt det. Man slipper engagera sig och det dåliga samvetet friar en på något sätt. Man är med dem som lider, mitt i eländet. Man känner sig solidarisk. Men det är till ingen nytta. Till sist bär man inget ansvar. Man är bara offer, som alla andra, instängd i det gemensamma dåliga samvetet i dödens spiral utan framtid och hopp. Vi är skyldiga innan vi har gjort någonting. Denna värld som vi är instängda i är en produktion att våra föreställningar, av medierna etc. Den är inte verklig.
Detta kan effektivt hindra människan från att se och ta sitt eget ansvar, att bekänna sin synd. Den sjuka skuldkänslan finns före handlingen vare sig den är god eller ond. Den äkta skuldkänslan har alltid med handlingen att göra. Den är förankrad i en verklighet. Ansvaret kan finnas före handlingen, men aldrig skulden.
När skuldkänslan är bortkopplad från handlingen är den sjuk. Den sjuka skuldkänslan förminskar människan och ärar inte Gud. Ett äkta erkännande av våra synder är befriande och leder inte till självförakt. Men det är svårt att älska sig själv i sanningen. ” Jag är försonad med mig själv, skriver Bernanos i en prästmans dagbok. Det är lättare än man tror att hata sig själv. Nåden är att glömma sig själv. Om all högmod vore död i er, så skulle den största nåden vara att kunna ödmjukt älska er själva, som ni älskar vilken annan lidande medlem i Jesu Kristi kropp.”
Vi ska erkänna vår synd, men på ett ödmjukt sätt. Man bekänner inte sin synd för att bli förkrossad, utan för att bli fri från den, bli frälst. Bekännelsen saknar mening om den inte leder till räddningen. Bikten är till för att befria oss. Vi kan inte gottgöra det onda vi har gjort, men vi kan bekänna det och bli fri från det. Vi har rätt att bli lyckliga, det är till och med en plikt.
Jag är inte den skyldige i all evighet: syndaren, men jag är den som har begått den och den synden. Förlåtelsen bryter, gör slut på det sjukligt dåliga samvetet. Den sjuka skuldkänslan kan hindra oss från att erkänna våra synder. Vi känner oss så skyldiga att vi inte längre kan urskilja det vi verkligen är skyldiga till. I bikten säger man inte: jag är en stor syndare, jag är högmodig … utan: jag har gjort det.
SYND, SAMVETE OCH FÖRLÅTELSE
Läran om arvsynden – ursynden – öppnar för förlåtelsen. När människan erkänner och bekänner sin synd, då kan förlåtelsen inträffa och verka. Den bekända synden kan bli buren och borttagen: Guds lamm som borttager världens synder… Det mitt samvete anklagar mig för är inte alltid synd. Inför Gud, i hans ljus ser jag min synd, och Gud är större än mitt samvete.
Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet (1 Joh 1:8-9).
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig (1 Joh 2:1).
Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt (1 Joh 3:19-20).
Inspiration till denna reflexion kommer i stor del från : Adolphe Gesche – Le mal (På franska)
torsdag 15 april 2010
arvsynden (4)
SKYLDIGHET – ANSVAR – FRIHET
Att erkänna sig skyldig innebär att man har ett ansvar. Ansvar och frihet hör ihop. Om jag inte är fri, kan jag inte förklaras skyldig.
Läran om arvsynden innebär inte att man fördömer människan och stänger in henne i en obotlig och evig skyldighet – som i det antika dramat. Människans ansvar och skuld är begränsade. Hennes skuld har ett slut, den kan ta slut! Prometheus är fördömd för all evighet. Adam och Eva är straffade. Straffet innebär att skulden kan gottgöras, sonas.
I den judisk-kristna traditionen är den syndiga människan ansvarig för sina handlingar. Hon måste svara för dem inför Gud. Synden bryter inte relationen mellan Gud och människan. Gud blir inte människans fiende som i myten om Sysifos och Prometheos. Gud kommer till trädgården på ett diskret sätt, som någon som inte har sett, och som frågar Adam. Han kommer inte för att fördöma utan för att söka människan och hjälpa henne att komma tillbaka till sig själv. ”Gå och synda inte mer.” Människan överlämnas inte åt sig själv. Hon kommer att bli i stånd att resa sig och med Guds hjälp bära sin synd inför Gud och få förlåtelse. Redan i första testamentet, på ett fördolt sätt, finns löftet om ”Guds lamm som borttager världens synder.”
Om det onda inte hör till tingens natur, om det inte är skapat av Gud och inte helt och hållet introducerat genom människan, så innebär det att möjligheten finns för det onda att inte vara till.
• I berättelsen finns en tredje, hemlighetsfull figur: ormen. Man ska och kan motstå den. Herren säger till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den” (1 Mos 4:7).
• Människan bär ett ansvar, men inte hela ansvaret.
• Gud förblir närvarande även efter synden.
Allt detta tyder på att frälsningen är möjlig. Frälsningsmotivet finns fördolt i hela denna berättelse.
Den judisk-kristna Guden är inte en hednisk Gud – Prometheus’ Gud – inte filosofernas Gud. Syndens makt är inte sådan att Gud drar sig tillbaka och bryter kontakten med människan på grund av hennes synd. Han stänger inte heller in henne i hennes synd. Han besöker Adam efter synden och vill inleda en dialog med honom. Frälsningen innebär att allt kan bli återställt, återskapat. Det finns ingen synd som inte kan bli frälst. Ingenting är definitivt förlorat. Nåden är överflödande.
I och med Luther har den protestantiska teologin fokuserats på rättfärdiggörelsen från synden. Men man måste påpeka att synden inte är nödvändig för att visa Herrens kärlek, för att bygga upp en frälsningsteologi. Man måste inte synda för att bli frälst. (Marias gestalt visar det. Hon är full av nåd, hon som aldrig har syndat).
Den kristna traditionen bygger inte sin frälsningsteologi uteslutande på synden – människan har syndat och Gud måste frälsa henne! – Den har även utvecklat en teologi, framförallt i den ortodoxa traditionen, där frälsningen skildras som ett gudomliggörande – theosis – människan upphöjs över sin natur, hon får del av Guds natur.” Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur ”(2 Pet 1:4).
Men eftersom människan har syndat, och lever i en värld som är bortvänd från Gud, sker frälsningen genom Kristi död på korset: I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser (Ef 1:17).
DET GODA FINNS FÖRE DET ONDA
Det goda är överflödande. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer (Rom 5:20).
I den bibliska traditionen talas det om arvsynden som originell synd och inte som eskatologisk synd (eskatologi: läran om de yttersta tingen; föreställningar om det som tillståndet efter döden) . Om den var eskatologisk så skulle den höra till människans öde, predestination, och hon skulle inte vara i stånd att kämpa mot den. Om synden bara finns i början, så är människan inte instängd i den. Framtiden är öppen. Synden kommer inte att ha sista ordet.
Att erkänna sig skyldig innebär att man har ett ansvar. Ansvar och frihet hör ihop. Om jag inte är fri, kan jag inte förklaras skyldig.
Läran om arvsynden innebär inte att man fördömer människan och stänger in henne i en obotlig och evig skyldighet – som i det antika dramat. Människans ansvar och skuld är begränsade. Hennes skuld har ett slut, den kan ta slut! Prometheus är fördömd för all evighet. Adam och Eva är straffade. Straffet innebär att skulden kan gottgöras, sonas.
I den judisk-kristna traditionen är den syndiga människan ansvarig för sina handlingar. Hon måste svara för dem inför Gud. Synden bryter inte relationen mellan Gud och människan. Gud blir inte människans fiende som i myten om Sysifos och Prometheos. Gud kommer till trädgården på ett diskret sätt, som någon som inte har sett, och som frågar Adam. Han kommer inte för att fördöma utan för att söka människan och hjälpa henne att komma tillbaka till sig själv. ”Gå och synda inte mer.” Människan överlämnas inte åt sig själv. Hon kommer att bli i stånd att resa sig och med Guds hjälp bära sin synd inför Gud och få förlåtelse. Redan i första testamentet, på ett fördolt sätt, finns löftet om ”Guds lamm som borttager världens synder.”
Om det onda inte hör till tingens natur, om det inte är skapat av Gud och inte helt och hållet introducerat genom människan, så innebär det att möjligheten finns för det onda att inte vara till.
• I berättelsen finns en tredje, hemlighetsfull figur: ormen. Man ska och kan motstå den. Herren säger till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den” (1 Mos 4:7).
• Människan bär ett ansvar, men inte hela ansvaret.
• Gud förblir närvarande även efter synden.
Allt detta tyder på att frälsningen är möjlig. Frälsningsmotivet finns fördolt i hela denna berättelse.
Den judisk-kristna Guden är inte en hednisk Gud – Prometheus’ Gud – inte filosofernas Gud. Syndens makt är inte sådan att Gud drar sig tillbaka och bryter kontakten med människan på grund av hennes synd. Han stänger inte heller in henne i hennes synd. Han besöker Adam efter synden och vill inleda en dialog med honom. Frälsningen innebär att allt kan bli återställt, återskapat. Det finns ingen synd som inte kan bli frälst. Ingenting är definitivt förlorat. Nåden är överflödande.
I och med Luther har den protestantiska teologin fokuserats på rättfärdiggörelsen från synden. Men man måste påpeka att synden inte är nödvändig för att visa Herrens kärlek, för att bygga upp en frälsningsteologi. Man måste inte synda för att bli frälst. (Marias gestalt visar det. Hon är full av nåd, hon som aldrig har syndat).
Den kristna traditionen bygger inte sin frälsningsteologi uteslutande på synden – människan har syndat och Gud måste frälsa henne! – Den har även utvecklat en teologi, framförallt i den ortodoxa traditionen, där frälsningen skildras som ett gudomliggörande – theosis – människan upphöjs över sin natur, hon får del av Guds natur.” Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur ”(2 Pet 1:4).
Men eftersom människan har syndat, och lever i en värld som är bortvänd från Gud, sker frälsningen genom Kristi död på korset: I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser (Ef 1:17).
DET GODA FINNS FÖRE DET ONDA
Det goda är överflödande. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer (Rom 5:20).
I den bibliska traditionen talas det om arvsynden som originell synd och inte som eskatologisk synd (eskatologi: läran om de yttersta tingen; föreställningar om det som tillståndet efter döden) . Om den var eskatologisk så skulle den höra till människans öde, predestination, och hon skulle inte vara i stånd att kämpa mot den. Om synden bara finns i början, så är människan inte instängd i den. Framtiden är öppen. Synden kommer inte att ha sista ordet.
fredag 9 april 2010
Uppståndelsen
I alla evangelietexter som vi nu läser under påsktiden, ser vi hur svårt det var för lärjungarna att tro på uppståndelsen. De tror inte på Maria från Magdalas berättelse (Mark16:11), de känner inte igen Jesus när han vandrar med dem på väg till Emmaus. När han står mitt ibland dem fylls de av tvivel och av idel glädje och förvåning kan de inte tro (Luk 24). De är i båten och fiskar och känner inte igen den som står på stranden och väntar på dem (Joh 21).
Jesus förebrår dem deras otro, samtidigt ser vi hur han med tålamod och oändlig kärlek hjälper dem om och om igen att gå in i uppståndelsens mysterium.
Det handlar verkligen att gå in i någonting nytt. Att lämna sin lilla trånga värld för att gå in i ett nytt sätt att tänka och att leva. Genom sin uppståndelse har Jesus segrat över döden, över alla krafter som vill stänga in oss i det gamla, själviska, självgoda. Han har öppnat för oss livets väg, vi måste våga gå på denna okända väg.
Varför är detta inte uppenbart för alla? Varför är det så får som tror?
Varför har uppståndelsen inte en större kraft i vår tid? Om Jesus är Guds son, världens frälsare varför blir inte världen frälst så att det blir uppenbart och vi kan se det?
Detta är stora frågor. Vår mänskliga vishet räcker inte till för att besvara dem. De tvingar oss att gå djupare in i Guds mysterium. I korsets mysterium och att låta oss undervisas av Anden. Gud frälser världen genom korsets förnedring.
”Talet om korset är en dårskap…vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening” (1 Kor 1:18-26)
Gud vill frälsa alla människor. Jesus har dött för alla och ingen är utesluten ur Guds kärlek.
Men Gud ”hushåller” (för att tala som kyrkofäderna) på ett annat sätt än människorna. Hans planer är inte våra. Det vi vet är att ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv. Den som låter sig förvandlas av Påskens mysterium drar många med sig, fast på ett sätt som bara Gud känner till. Det räcker med ett helgon för att många ska få del av Jesu frälsning. Jesus dog för alla och vi som har fått den stora oförtjänta nåden att tro på honom, vi kan bara låta honom förvandla och utvidga våra hjärtan så att vi blir stånd att bära fram till honom i bön både våra vänner och våra ovänner.
Jesus förebrår dem deras otro, samtidigt ser vi hur han med tålamod och oändlig kärlek hjälper dem om och om igen att gå in i uppståndelsens mysterium.
Det handlar verkligen att gå in i någonting nytt. Att lämna sin lilla trånga värld för att gå in i ett nytt sätt att tänka och att leva. Genom sin uppståndelse har Jesus segrat över döden, över alla krafter som vill stänga in oss i det gamla, själviska, självgoda. Han har öppnat för oss livets väg, vi måste våga gå på denna okända väg.
Varför är detta inte uppenbart för alla? Varför är det så får som tror?
Varför har uppståndelsen inte en större kraft i vår tid? Om Jesus är Guds son, världens frälsare varför blir inte världen frälst så att det blir uppenbart och vi kan se det?
Detta är stora frågor. Vår mänskliga vishet räcker inte till för att besvara dem. De tvingar oss att gå djupare in i Guds mysterium. I korsets mysterium och att låta oss undervisas av Anden. Gud frälser världen genom korsets förnedring.
”Talet om korset är en dårskap…vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening” (1 Kor 1:18-26)
Gud vill frälsa alla människor. Jesus har dött för alla och ingen är utesluten ur Guds kärlek.
Men Gud ”hushåller” (för att tala som kyrkofäderna) på ett annat sätt än människorna. Hans planer är inte våra. Det vi vet är att ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv. Den som låter sig förvandlas av Påskens mysterium drar många med sig, fast på ett sätt som bara Gud känner till. Det räcker med ett helgon för att många ska få del av Jesu frälsning. Jesus dog för alla och vi som har fått den stora oförtjänta nåden att tro på honom, vi kan bara låta honom förvandla och utvidga våra hjärtan så att vi blir stånd att bära fram till honom i bön både våra vänner och våra ovänner.
söndag 4 april 2010
Kristus är uppstånden
Kristus är uppstånden
Detta är inte en bild eller en myt, utan en händelse som verkligen har hänt i människans historia. Den största händelsen i hela världens historia. Uppståndelsen kan dateras, det har hänt vid en viss tidpunkt och samtidigt har den en dimension som överskuggar hela historien. Kristus har uppstått stenen är bortrullad, en väg har öppnats mitt i meningslösheten och i döden där vi var fångna. Vårt liv har nu en inriktning och ett mål. Jesus är porten och vägen som leder oss till Fadern. Vår tid är inte längre ett ekorrjhul, den rinner inte bara ut i sanden, i obetydligheten. Vår vardag får en ny dimension, den blir den plats där tiden och evigheten möts.
Kristus är uppstånden. Varför kommer inte alla till tro?
Detta var en fråga även för lärjungarna:
Judas – inte Judas Iskariot – frågade: "Herre, hur kommer
det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?"
Jesus svarar:
”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom,
och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:22-23).
Uppståndelsen är inte en lära. Jesus sänder inte sina lärjungar för att lära ut uppståndelsen, utan för att vittna om det. Den vars liv har blivit förvandlat för att han har mött den Uppståndne och börjat följa honom blir ett vittne.
Kristus är uppstånden och glädjen har kommit till världen.
Vem vill ta emot den?
Den som inte klamrar sig fast vid det han äger, eller fattar
Den som accepterar att följa en annan och släppa kontroll över sitt liv
Den som har ett fattigt och öppet hjärta.
"Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse
och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans –
kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda" (Fil 3:10-11).
Detta är inte en bild eller en myt, utan en händelse som verkligen har hänt i människans historia. Den största händelsen i hela världens historia. Uppståndelsen kan dateras, det har hänt vid en viss tidpunkt och samtidigt har den en dimension som överskuggar hela historien. Kristus har uppstått stenen är bortrullad, en väg har öppnats mitt i meningslösheten och i döden där vi var fångna. Vårt liv har nu en inriktning och ett mål. Jesus är porten och vägen som leder oss till Fadern. Vår tid är inte längre ett ekorrjhul, den rinner inte bara ut i sanden, i obetydligheten. Vår vardag får en ny dimension, den blir den plats där tiden och evigheten möts.
Kristus är uppstånden. Varför kommer inte alla till tro?
Detta var en fråga även för lärjungarna:
Judas – inte Judas Iskariot – frågade: "Herre, hur kommer
det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?"
Jesus svarar:
”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom,
och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:22-23).
Uppståndelsen är inte en lära. Jesus sänder inte sina lärjungar för att lära ut uppståndelsen, utan för att vittna om det. Den vars liv har blivit förvandlat för att han har mött den Uppståndne och börjat följa honom blir ett vittne.
Kristus är uppstånden och glädjen har kommit till världen.
Vem vill ta emot den?
Den som inte klamrar sig fast vid det han äger, eller fattar
Den som accepterar att följa en annan och släppa kontroll över sitt liv
Den som har ett fattigt och öppet hjärta.
"Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse
och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans –
kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda" (Fil 3:10-11).
fredag 2 april 2010
Ur en fornkyrklig homilia på den heliga och stora sabbaten
Herren har stigit ner i dödsriket
Idag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet . Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade.
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och dödsskugga vill han besöka. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son.
Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När vår stamfader Adam såg honom ropade han till alla: ”Min Herre är med er alla.” Och Kristus svarade Adam: ”Och med din ande.” Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig. Jag är din Gud som för din skull blev din son. För din och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ’Kom ut!’ och dem som är i mörkret: ’bli ljus!’ och de döda: ’Stå upp!’
Dig befaller jag: ’Vakna, du som sover!’, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp, du min skapelse; stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljaktig person.
För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri bland de döda. För dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märkena efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återställa din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg för att lyfta av dina synders börda, som låg på din rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genom borrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stod emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån. Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar en slav. Jag låter dem nu falla ned för dig som inför en gud.”
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelriket har ställts i ordning sedan begynnelsen.
Idag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet . Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade.
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och dödsskugga vill han besöka. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son.
Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När vår stamfader Adam såg honom ropade han till alla: ”Min Herre är med er alla.” Och Kristus svarade Adam: ”Och med din ande.” Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig. Jag är din Gud som för din skull blev din son. För din och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ’Kom ut!’ och dem som är i mörkret: ’bli ljus!’ och de döda: ’Stå upp!’
Dig befaller jag: ’Vakna, du som sover!’, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp, du min skapelse; stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljaktig person.
För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri bland de döda. För dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märkena efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återställa din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg för att lyfta av dina synders börda, som låg på din rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genom borrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stod emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån. Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar en slav. Jag låter dem nu falla ned för dig som inför en gud.”
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelriket har ställts i ordning sedan begynnelsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)