Nu går vi in i Stilla veckan, den stora veckan och ”vem går att med Herren vaka?” (sv ps 135)
Det finns nog inte så många i vår tid som gör det. Vi har organiserat vårt paradis här på jorden och vi är nöjda med det. Vem längtar efter att bli frälst? Och vad skulle vi bli frälsta ifrån? Vi har vårt liv under kontroll. För många är det en mycket främmande tanke att någon skulle ha dött för oss. Vi har ju inte bett om det!
Men några går ”att med Herren vaka”. De går inte bara för sig själva. De går för att Herren har dött för alla, de går för att ingen är utesluten ur hans kärlek. De går för att Han har öppnat deras hjärtan. De går för att ”Det ljus som lyser i mörkret ” har nått dem. Varför dem och inte andra? För att de blev varse om att de var blinda och bad i sin nöd: ”Herre, gör så att jag ser igen” (se Mark 10:51).
De går med ödmjukhet, de följer den som dött för dem som ville röja honom ur vägen, för dem som dömer honom.
De går för att de skönjer det ljus som strålar ur korset. De går in i Korsets mysterium och låter sig undervisas av Jesu Kristi Ande.
söndag 28 mars 2010
tisdag 23 mars 2010
Arvsynden (3)
MÄNNISKAN BÄR INTE HELA SKULDEN, MEN HON HAR ETT ANSVAR
• Människan är inte helt ansvarig utan delansvarig. Hon är både offer och ansvarig. Arvsyndens begrepp talar om ett ansvar och en solidaritet, ett solidariskt ansvar. Ingen är ensam. Vi håller varandra i hand. Det finns ingen synd som jag alldeles själv och ensam kan bära ansvar för. Inte ens Adam – och Eva – är ensamma. Den bibliska traditionen berättar om en synd som var och en av oss hade kunnat begå. Den vill inte peka ut den första människan som den ende skyldige, utan visa att alla människor är lika. Att alla härstammar från Adam betyder också att ingen människa kan hävda att hennes ursprung är rent! Vi är inte ensamma, utan solidariska. Det vi gör påverkar andra, och det andra gör, gör de mot oss vare sig det är gott eller ont. Vi har ett gemensamt ansvar. Ingen människa är Prometheus eller Sisyfos och behöver stå helt ensam och hjälplös inför ett förskräckligt ansvar och en skuld som hon själv ska bära.
• Läran om arvsynden som ansvar handlar också om friheten. Att påstå att synden inte hör till tingens natur är att säga att människan bär ansvar för att ha introducerat den i världen. Att tala om olydnad och överträdelse innebär att människan har släppt in i världen, inte det onda i sig – det kommer från ormen – utan skulden. Människan bejakar det onda som kommer någon annanstans ifrån. Detta är hennes ansvar.
Om jag har ett visst ansvar för det onda, så innebär det att jag har en viss makt att behärska det. Jag kan låta bli att begå det, jag hade kunnat handla på ett annat sätt… När Gud konfronterar Kain med hans synd: ”Vad har du gjort?”, så innebär det: du hade kunnat låta bli att göra det. Du var fri att inte göra det.
• Människan är inte helt ansvarig utan delansvarig. Hon är både offer och ansvarig. Arvsyndens begrepp talar om ett ansvar och en solidaritet, ett solidariskt ansvar. Ingen är ensam. Vi håller varandra i hand. Det finns ingen synd som jag alldeles själv och ensam kan bära ansvar för. Inte ens Adam – och Eva – är ensamma. Den bibliska traditionen berättar om en synd som var och en av oss hade kunnat begå. Den vill inte peka ut den första människan som den ende skyldige, utan visa att alla människor är lika. Att alla härstammar från Adam betyder också att ingen människa kan hävda att hennes ursprung är rent! Vi är inte ensamma, utan solidariska. Det vi gör påverkar andra, och det andra gör, gör de mot oss vare sig det är gott eller ont. Vi har ett gemensamt ansvar. Ingen människa är Prometheus eller Sisyfos och behöver stå helt ensam och hjälplös inför ett förskräckligt ansvar och en skuld som hon själv ska bära.
• Läran om arvsynden som ansvar handlar också om friheten. Att påstå att synden inte hör till tingens natur är att säga att människan bär ansvar för att ha introducerat den i världen. Att tala om olydnad och överträdelse innebär att människan har släppt in i världen, inte det onda i sig – det kommer från ormen – utan skulden. Människan bejakar det onda som kommer någon annanstans ifrån. Detta är hennes ansvar.
Om jag har ett visst ansvar för det onda, så innebär det att jag har en viss makt att behärska det. Jag kan låta bli att begå det, jag hade kunnat handla på ett annat sätt… När Gud konfronterar Kain med hans synd: ”Vad har du gjort?”, så innebär det: du hade kunnat låta bli att göra det. Du var fri att inte göra det.
lördag 20 mars 2010
Herrens Bebådelse - Jungfru Maria bebådelsedag
Nio månader före Jul firar vi nu Herrens bebådelse. Vad innebär det?
I den första berättelsen i Biblen ser vi hur människan, som lyssnat till ormens röst, misstänker Gud. När hon hör Guds steg i trädgården blir hon rädd. När "Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?", svarade han:"Jag hörde dig komma i trädgården, och så gömde jag mig." Människan litar inte längre på sin skapare, hennes hjärta har blivit förgiftat. Hon projicerar på Gud sina sjuka föreställningar. Hon vänder sig bort från honom som är livets källa och stänger in sig i sitt mörker, i dödens land.
Men Gud fortsätter att söka människan. Gud ger sig i väg, han är den gode herden som letar efter sitt förlorade får och som inte kan ge sig förrän han har funnit det. Människans väg bort från Gud går in i döden, Gud söker människan in i döden.
Gud som inte kan dö blir människa. Ordet i vilket allting blev skapat blir kött, Jesus Kristus.
Den första människan hade utestängd Gud från sin värld. Nu måste en människa säga JA så att Gud kan komma in i världen och hela människans hjärta. Under hela första Testamentets berättelse ser vi hur Gud förbereder sin ankomst. Han kallar en man, Abraham, och Abraham litar och lyder. Av honom blir det ett folk och i detta folk föds Maria.
I en homilia från 1100-talet beskriver den helige Bernard av Clairvaux hur hela skapelsen håller andan i väntan på Marias svar och först när hon säger: "Se jag är Herrens tjänarinna", kan Ordet bli kött i Marias sköte.
I den första berättelsen i Biblen ser vi hur människan, som lyssnat till ormens röst, misstänker Gud. När hon hör Guds steg i trädgården blir hon rädd. När "Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?", svarade han:"Jag hörde dig komma i trädgården, och så gömde jag mig." Människan litar inte längre på sin skapare, hennes hjärta har blivit förgiftat. Hon projicerar på Gud sina sjuka föreställningar. Hon vänder sig bort från honom som är livets källa och stänger in sig i sitt mörker, i dödens land.
Men Gud fortsätter att söka människan. Gud ger sig i väg, han är den gode herden som letar efter sitt förlorade får och som inte kan ge sig förrän han har funnit det. Människans väg bort från Gud går in i döden, Gud söker människan in i döden.
Gud som inte kan dö blir människa. Ordet i vilket allting blev skapat blir kött, Jesus Kristus.
Den första människan hade utestängd Gud från sin värld. Nu måste en människa säga JA så att Gud kan komma in i världen och hela människans hjärta. Under hela första Testamentets berättelse ser vi hur Gud förbereder sin ankomst. Han kallar en man, Abraham, och Abraham litar och lyder. Av honom blir det ett folk och i detta folk föds Maria.
I en homilia från 1100-talet beskriver den helige Bernard av Clairvaux hur hela skapelsen håller andan i väntan på Marias svar och först när hon säger: "Se jag är Herrens tjänarinna", kan Ordet bli kött i Marias sköte.
fredag 19 mars 2010
vårvinter - den helige Josef
När jag kom till Sverige, för länge sen, tyckte jag att det bara fanns två årstider i det här ländet: en lång vinter och en kort sommar.
Nu har jag upptäckt att det finns fler årstider här än i många andra länder. Hösten vara länge, fram till den första snön, sen kommer vintern som egentligen är kort eftersom den följs av en vårvinter och sen av våren när tussilagor och vitsipporna börjar blomma och sen är det den underbara sommaren med de långa dagarna.
Nu är det vårvinter, en tid full av förväntan!
Idag firar vi den helige Josef. Ett helgon som kom ganska sent in i mitt liv. När vi firar våra himmelska vänner kommer de till oss med gåvor. De delar med sig till dem som vill ta emot en del av den nåd de själva fått. Josef som levt i det fördolda i Nasaret tillsammans med Jesus och Maria lär oss hur man lever med Gud i det fördolda, i det vardagliga.
Nu har jag upptäckt att det finns fler årstider här än i många andra länder. Hösten vara länge, fram till den första snön, sen kommer vintern som egentligen är kort eftersom den följs av en vårvinter och sen av våren när tussilagor och vitsipporna börjar blomma och sen är det den underbara sommaren med de långa dagarna.
Nu är det vårvinter, en tid full av förväntan!
Idag firar vi den helige Josef. Ett helgon som kom ganska sent in i mitt liv. När vi firar våra himmelska vänner kommer de till oss med gåvor. De delar med sig till dem som vill ta emot en del av den nåd de själva fått. Josef som levt i det fördolda i Nasaret tillsammans med Jesus och Maria lär oss hur man lever med Gud i det fördolda, i det vardagliga.
tisdag 16 mars 2010
Arvsynden (2)
Nu har jag läst en del kommentarer till mitt inlägg om arvsynden. Jag sänder här fortsättningen. Jag har portionerat det jag skrivit så att de som är intresserade orkar läsa. Jag kan redan tala om att det blir 5 delar och nu är vi på 2! Frågorna kommer kanske att få ett svar, men det kan också bli en forsatt reflexion! Lycka till med läsningen!
DET ONDA HÖR INTE TILL TINGENS NATUR
Den judisk-kristna traditionen nämner det onda. Det finns där i ormens gestalt. Hör det alltså inte till tingens natur? Nej, svarar Bibeln.
Myterna, kosmogoniska sagor, filosofiska, psykologiska, sociologiska och teologiska system har i stort sett två förklaringsmodeller. Bibeln tar avstånd såväl från det ena som från den andra.
1. Gud – gudarna är ansvariga för det onda
I de kosmogoniska sagorna från Mellanöstern menar man att Guden eller gudarna är ansvariga för det onda. De onda gudarna har skapat det som är ont i världen. En fiende till den gode guden har skapat den del av verkligheten som är ond. Marduk har skapat människan utifrån den besegrade och onde Tiamats döda kropp. – I detta föreställningssätt är skapelsen både god och ond i sig (ontologiskt). Det onda hör lika mycket som det goda till det skapades natur. Världen har inte bara gått sönder, den är ond i sig. Det onda är inte en olycka, det hör till själva skapelsen.
I motsats till detta påstår Bibeln att skapelsen är god. ”Och Gud såg att det var gott.”
Gud har inte skapat eller velat det onda. Och även efter det att det onda har trätt in i världen fortsätter Gud att betrakta skapelsen som god, och det ska också människan göra. Människan blir inte förbannad, utan bara straffad. Det onda hör inte till tingens natur, det är en olycka. Det är inte ett verk av en pervers guds vilja. Därför kan det onda bekämpas. Det måste bekämpas. Det är ingen fatalitet.
Det onda förnekas inte. Det betraktas inte heller som en oundviklig del av verkligheten. Det kommer fram – i ormens gestalt – och inträffar i en skapelseplan där det inte hade någon förutbestämd plats. Detta är en absolut fördömelse av all fatalism, av all resignation inför det onda, av allt accepterande.
Ormen är en figur för det onda som förstör och skadar. Han är fienden och finner i Gud ingen delaktighet. Gud kompromissar inte med det onda. Ormen kan på intet sätt betraktas som partner till Gud. Han är motståndaren. Det onda är inte en del av skapelsen, i så fall vore det onda ”naturligt” och man skulle acceptera det och inte bekämpa det. Nej, skapelsen förblir god. Det goda ska ha, och måste ha, sista ordet. Om världen är skadad, betyder det att den inte är som den borde vara och att det blir möjligt att återställa den. Frälsningen är möjlig.
2. Människan är ansvarig för det onda
Människan bär skulden för det onda i världen enligt Prometheus och Sisyfos myt. Människan begår ett oförlåtligt brott mot gudarna genom att beröva dem deras eget. Hennes hybris har släppt in det onda i världen och det är oåterkalleligt. Hon är nertyngd under en obotlig synd som hon har begått och som inte kan sonas. Konsekvensen blir förtvivlan eller resignation inför fataliteten. Självanklagelsen och skuldkänslan blir gränslösa.
Enligt Bibeln är varken Gud eller människa orsak till det onda. Människan kan inte själv bära hela ansvaret för det onda. Ormens gåtfulla figur visar att det onda finns där, redan innan människan har syndat.
Frestelsens tematik i berättelsen visar att det onda finns före oss och omger oss. Människan är inte själv upphovsman till det onda, vilket vore fruktansvärt. Läran om arvsynden bär med sig någonting som är mycket befriande. Tanken på arvet och på överföring visar på människans skörhet när hon föds i en brusten värld. Hon är inte skyldig till något och kan inte heller anklagas för någonting, men hon bär på ett arv. Hon är insatt i en historia. Hon föds till en värld där det onda redan finns. Bibelns berättelse om ormen och festelsen visar att Gud inte är upphov till det onda, och befriar människan från att bära hela ansvaret och att gå under i en ändlös självanklagelse.
Till skillnad från ormen blir inte mannen och kvinnan förbannade, utan straffade.
Gud dömer och straffar, vilket befriar människan från att i det oändliga straffa sig själv. Någon annan gör det. Det finns något objektivt i det. Kerubernas skarpa svärd har en viktig funktion: att skära och öppna självbestraffningens onda och ändlösa (patologiska) cirkel. Gud förblir vid människans sida och kämpar med henne mot det onda.
Den judisk-kristna traditionen talar om det onda som en historisk olycka. Det har hänt i historien och inte i en mytisk, metafysisk värld. Det hör inte till tingens natur. Det hör till historien och har med friheten att göra.
DET ONDA HÖR INTE TILL TINGENS NATUR
Den judisk-kristna traditionen nämner det onda. Det finns där i ormens gestalt. Hör det alltså inte till tingens natur? Nej, svarar Bibeln.
Myterna, kosmogoniska sagor, filosofiska, psykologiska, sociologiska och teologiska system har i stort sett två förklaringsmodeller. Bibeln tar avstånd såväl från det ena som från den andra.
1. Gud – gudarna är ansvariga för det onda
I de kosmogoniska sagorna från Mellanöstern menar man att Guden eller gudarna är ansvariga för det onda. De onda gudarna har skapat det som är ont i världen. En fiende till den gode guden har skapat den del av verkligheten som är ond. Marduk har skapat människan utifrån den besegrade och onde Tiamats döda kropp. – I detta föreställningssätt är skapelsen både god och ond i sig (ontologiskt). Det onda hör lika mycket som det goda till det skapades natur. Världen har inte bara gått sönder, den är ond i sig. Det onda är inte en olycka, det hör till själva skapelsen.
I motsats till detta påstår Bibeln att skapelsen är god. ”Och Gud såg att det var gott.”
Gud har inte skapat eller velat det onda. Och även efter det att det onda har trätt in i världen fortsätter Gud att betrakta skapelsen som god, och det ska också människan göra. Människan blir inte förbannad, utan bara straffad. Det onda hör inte till tingens natur, det är en olycka. Det är inte ett verk av en pervers guds vilja. Därför kan det onda bekämpas. Det måste bekämpas. Det är ingen fatalitet.
Det onda förnekas inte. Det betraktas inte heller som en oundviklig del av verkligheten. Det kommer fram – i ormens gestalt – och inträffar i en skapelseplan där det inte hade någon förutbestämd plats. Detta är en absolut fördömelse av all fatalism, av all resignation inför det onda, av allt accepterande.
Ormen är en figur för det onda som förstör och skadar. Han är fienden och finner i Gud ingen delaktighet. Gud kompromissar inte med det onda. Ormen kan på intet sätt betraktas som partner till Gud. Han är motståndaren. Det onda är inte en del av skapelsen, i så fall vore det onda ”naturligt” och man skulle acceptera det och inte bekämpa det. Nej, skapelsen förblir god. Det goda ska ha, och måste ha, sista ordet. Om världen är skadad, betyder det att den inte är som den borde vara och att det blir möjligt att återställa den. Frälsningen är möjlig.
2. Människan är ansvarig för det onda
Människan bär skulden för det onda i världen enligt Prometheus och Sisyfos myt. Människan begår ett oförlåtligt brott mot gudarna genom att beröva dem deras eget. Hennes hybris har släppt in det onda i världen och det är oåterkalleligt. Hon är nertyngd under en obotlig synd som hon har begått och som inte kan sonas. Konsekvensen blir förtvivlan eller resignation inför fataliteten. Självanklagelsen och skuldkänslan blir gränslösa.
Enligt Bibeln är varken Gud eller människa orsak till det onda. Människan kan inte själv bära hela ansvaret för det onda. Ormens gåtfulla figur visar att det onda finns där, redan innan människan har syndat.
Frestelsens tematik i berättelsen visar att det onda finns före oss och omger oss. Människan är inte själv upphovsman till det onda, vilket vore fruktansvärt. Läran om arvsynden bär med sig någonting som är mycket befriande. Tanken på arvet och på överföring visar på människans skörhet när hon föds i en brusten värld. Hon är inte skyldig till något och kan inte heller anklagas för någonting, men hon bär på ett arv. Hon är insatt i en historia. Hon föds till en värld där det onda redan finns. Bibelns berättelse om ormen och festelsen visar att Gud inte är upphov till det onda, och befriar människan från att bära hela ansvaret och att gå under i en ändlös självanklagelse.
Till skillnad från ormen blir inte mannen och kvinnan förbannade, utan straffade.
Gud dömer och straffar, vilket befriar människan från att i det oändliga straffa sig själv. Någon annan gör det. Det finns något objektivt i det. Kerubernas skarpa svärd har en viktig funktion: att skära och öppna självbestraffningens onda och ändlösa (patologiska) cirkel. Gud förblir vid människans sida och kämpar med henne mot det onda.
Den judisk-kristna traditionen talar om det onda som en historisk olycka. Det har hänt i historien och inte i en mytisk, metafysisk värld. Det hör inte till tingens natur. Det hör till historien och har med friheten att göra.
fredag 12 mars 2010
vardags livet
Ska snart till Stockholm och ha en kurs om dopet på Marielund. När jag igår undrade hur ska skulle ta mig från centralen till Ekerö, ringde någon och erbjöd mig skjuts!
Tack!
Undrade också om någon skulle läsa det jag skrivit, eller börjat skriva, om arvsynden.
I dag läste jag en kommentar som egentligen är en fråga. Om Gud har skapat allt kan han väl också har skapat det onda?
Jag tänker skriva flera inlägg om just arvsynden (ett ämne som är ganska svårsmält och kräver lite reflexion!)få sse om det klarnar.
Tack!
Undrade också om någon skulle läsa det jag skrivit, eller börjat skriva, om arvsynden.
I dag läste jag en kommentar som egentligen är en fråga. Om Gud har skapat allt kan han väl också har skapat det onda?
Jag tänker skriva flera inlägg om just arvsynden (ett ämne som är ganska svårsmält och kräver lite reflexion!)få sse om det klarnar.
torsdag 11 mars 2010
arvsynden (1)
ARVSYNDEN – URSYNDEN
Kristendomen anklagas för att lägga på människan skuld och skuldkänsla med sin lära om arvsynden, och frälsningen. Man vill komma fram till en moral utan synd, en frihet utan skuld, ett ansvarstagande utan domare så att människan kan bli sig själv, växa, vara självständig och harmonisk. Alla slags terapier strävar efter detta och vill befria människan från skuld och skam. Den skyldige är den kristne och i synnerhet den kristne teologen. Anklagelsen är rimlig om synden och skulden är prästernas påhitt och saknar all förankring i verkligheten.
Vad säger läran om arvsynden? Huvudsakligen tre sanningar som vi ska reflektera över:
• Det onda är en verklighet som man inte kan förneka.
• Det onda hör inte till tingens natur.
• Människan har ett ansvar i det onda som sker, och kan stå för det.
Det ondas verklighet
Det är svårt att med Rousseau och andra påstå att människan är god alltigenom och förneka det ondas verklighet. Det handlar förstås inte om att se det onda överallt, alltid och i alla. Men när man inte vill erkänna och nämna det, lurar man sig själv och andra. Att erkänna det ondas existens har med sanningen att göra, och redan i det finns frälsningen. ”Sanningen ska göra er fria.”
Sanningen tvingar oss att inse att världen inte är som den kunde vara, som man önskar att den skulle vara. Den är brusten. Det finns i världen något som är ont. Inte bara på ytan. Inte bara som en mindre defekt eller ett felsteg i ett utvecklingsförlopp mot det goda. Det onda finns som ett hot och en verksam kraft. Om man inte inser det, riskerar det att leda till stora katastrofer. Man måste våga avslöja det onda och nämna det vid namn.
Den judisk-kristna traditionen förklarar inte det onda och rättfärdigar det inte. Den skildrar det i dess gåtfulla verklighet. Det finns där, fast man inte vet varifrån det kommer. Det finns. Någonting har hänt. Ormens figur har i detta avseende en mycket viktig funktion. Bibeln berättar om ormen innan det blir tal om ett gudomligt eller mänskligt ansvar. Ormens gestalt är både realistisk och gåtfull. Den visar och den döljer. Den uppenbarar det ondas existens mot alla försök att förneka det. Det onda finns där före människans synd. Det förblir oförklarat och oförklarligt.
Den judisk-kristna traditionen är den mest radikala konfrontationen med det onda, där det onda blir avslöjat som ont, utan kompromiss. Många filosofiska system har försökt att förneka det onda, att betrakta det bara som frånvaro av det goda eller att integrera det som en del i det stora alltet. Mot alla dessa försök kallar Bibeln det onda för ont och benämner det till och med synd. Den avslöjar dess radikala meningslöshet. Det onda blir aldrig rättfärdiggjort i Bibeln. Det har varken moraliskt, estetiskt eller rationellt värde. Ormen är avklädd all tjuskraft. ”Du som gjorde detta, förbannad skall du vara” (1 Mos 3:14). Det onda är radikalt fördömt.
Kristendomen anklagas för att lägga på människan skuld och skuldkänsla med sin lära om arvsynden, och frälsningen. Man vill komma fram till en moral utan synd, en frihet utan skuld, ett ansvarstagande utan domare så att människan kan bli sig själv, växa, vara självständig och harmonisk. Alla slags terapier strävar efter detta och vill befria människan från skuld och skam. Den skyldige är den kristne och i synnerhet den kristne teologen. Anklagelsen är rimlig om synden och skulden är prästernas påhitt och saknar all förankring i verkligheten.
Vad säger läran om arvsynden? Huvudsakligen tre sanningar som vi ska reflektera över:
• Det onda är en verklighet som man inte kan förneka.
• Det onda hör inte till tingens natur.
• Människan har ett ansvar i det onda som sker, och kan stå för det.
Det ondas verklighet
Det är svårt att med Rousseau och andra påstå att människan är god alltigenom och förneka det ondas verklighet. Det handlar förstås inte om att se det onda överallt, alltid och i alla. Men när man inte vill erkänna och nämna det, lurar man sig själv och andra. Att erkänna det ondas existens har med sanningen att göra, och redan i det finns frälsningen. ”Sanningen ska göra er fria.”
Sanningen tvingar oss att inse att världen inte är som den kunde vara, som man önskar att den skulle vara. Den är brusten. Det finns i världen något som är ont. Inte bara på ytan. Inte bara som en mindre defekt eller ett felsteg i ett utvecklingsförlopp mot det goda. Det onda finns som ett hot och en verksam kraft. Om man inte inser det, riskerar det att leda till stora katastrofer. Man måste våga avslöja det onda och nämna det vid namn.
Den judisk-kristna traditionen förklarar inte det onda och rättfärdigar det inte. Den skildrar det i dess gåtfulla verklighet. Det finns där, fast man inte vet varifrån det kommer. Det finns. Någonting har hänt. Ormens figur har i detta avseende en mycket viktig funktion. Bibeln berättar om ormen innan det blir tal om ett gudomligt eller mänskligt ansvar. Ormens gestalt är både realistisk och gåtfull. Den visar och den döljer. Den uppenbarar det ondas existens mot alla försök att förneka det. Det onda finns där före människans synd. Det förblir oförklarat och oförklarligt.
Den judisk-kristna traditionen är den mest radikala konfrontationen med det onda, där det onda blir avslöjat som ont, utan kompromiss. Många filosofiska system har försökt att förneka det onda, att betrakta det bara som frånvaro av det goda eller att integrera det som en del i det stora alltet. Mot alla dessa försök kallar Bibeln det onda för ont och benämner det till och med synd. Den avslöjar dess radikala meningslöshet. Det onda blir aldrig rättfärdiggjort i Bibeln. Det har varken moraliskt, estetiskt eller rationellt värde. Ormen är avklädd all tjuskraft. ”Du som gjorde detta, förbannad skall du vara” (1 Mos 3:14). Det onda är radikalt fördömt.
onsdag 10 mars 2010
Ditt ansikte, Herre, söker jag
Herre, ditt ansikte söker jag
i min ungdomstid hörde jag dig
Du kallade mig vid mitt namn
Du förtrollade mig
och jag följde dig
Men så många tårar det blev,
så mycket lidande
så många misslyckande
var det din röst jag hört?
Herre, ditt ansikte sökte jag
Du hade ingen gestalt eller fägring, smärtornas man
det var våra sjukdomar du bar,
våra smärtor lade du på dig.
Herre, jag börjar skönja ditt sårade ansikte
det utstrålar ett ljus som upplyser mitt mörker
en frid som ger mig ro
en kärlek som väcker i mig medlidande
med alla mina sårade bröder och systrar.
Hör mitt rop
och låt min klagan komma inför dig,
Gud, Fader allsmäktig.
"Är du inte Messias? Hjälp då dig själv och oss."
Du, den allsmäktige!
Herre, vi anklagar och ropar.
Varför låter du din son och oss gå genom lidande och död?
Abba, Fader, för dig är allting möjligt
Ta denna bägare från mig:
men inte som jag vill, utan som du vill.
Abba, Fader.
Vi gick vilse till ett främmande land,
till dödens land
och du följer våra spår.
Du går med din enfödde son hela den långa, smärtsamma vägen
in i döden.
Du kommer och befriar oss,
Du öppnar för oss livets portar
Du leder oss in i ditt gudomliga liv.
Herre, allsmäktige Fader,
allsmäktig i kärlek,
Du låter dig inte besegras av våra onda hjärtan,
Du gör oss till dina älskade, älskande barn.
Bröd i öknen
din kropp, Herre, utgiven för mig.
I så diskret och fattig gestalt du kommer till mig Herre.
Lite bröd som inte har någon smak
lite bröd, som jag håller i min hand.
Ta och ät
bröd som mättar i öknen
bröd för färden
vardagligt bröd för vardagen
Bröd som väcker min hunger efter dig, Herre.
Bröd som helar mig
Bröd som gör mig seende, hörande
så att jag kan se ditt spår i min vardag
så att jag kan höra din röst som kallar mig vid namn.
Du är källan till min lovsång,
källan till mitt liv, Herre.
När jag står inför dig, min källa,
föds en lovsång ur mitt liv,
ur min begränsning,
ur mina sår,
ur mina förlåtna synder.
När jag tar mitt liv i egna händer, dör lovsången.
Du är källan till min lovsång, Herre,
i dig gläds jag åt de gåvor du gett andra,
åt den skönhet, den godhet du lagt i dem.
När jag glömmer dig
blir de så stora, hotfulla.
Jag kvävs i denna trånga värld,
Herre, rädda mig, led mig till en rymlig plats.
Du är källan till min lovsång, Herre.
När jag vandrar med dig
öppnar sig hela skapelsen
och jag förstår dess hemliga språk
allt talar om dig, Herre.
i min ungdomstid hörde jag dig
Du kallade mig vid mitt namn
Du förtrollade mig
och jag följde dig
Men så många tårar det blev,
så mycket lidande
så många misslyckande
var det din röst jag hört?
Herre, ditt ansikte sökte jag
Du hade ingen gestalt eller fägring, smärtornas man
det var våra sjukdomar du bar,
våra smärtor lade du på dig.
Herre, jag börjar skönja ditt sårade ansikte
det utstrålar ett ljus som upplyser mitt mörker
en frid som ger mig ro
en kärlek som väcker i mig medlidande
med alla mina sårade bröder och systrar.
Hör mitt rop
och låt min klagan komma inför dig,
Gud, Fader allsmäktig.
"Är du inte Messias? Hjälp då dig själv och oss."
Du, den allsmäktige!
Herre, vi anklagar och ropar.
Varför låter du din son och oss gå genom lidande och död?
Abba, Fader, för dig är allting möjligt
Ta denna bägare från mig:
men inte som jag vill, utan som du vill.
Abba, Fader.
Vi gick vilse till ett främmande land,
till dödens land
och du följer våra spår.
Du går med din enfödde son hela den långa, smärtsamma vägen
in i döden.
Du kommer och befriar oss,
Du öppnar för oss livets portar
Du leder oss in i ditt gudomliga liv.
Herre, allsmäktige Fader,
allsmäktig i kärlek,
Du låter dig inte besegras av våra onda hjärtan,
Du gör oss till dina älskade, älskande barn.
Bröd i öknen
din kropp, Herre, utgiven för mig.
I så diskret och fattig gestalt du kommer till mig Herre.
Lite bröd som inte har någon smak
lite bröd, som jag håller i min hand.
Ta och ät
bröd som mättar i öknen
bröd för färden
vardagligt bröd för vardagen
Bröd som väcker min hunger efter dig, Herre.
Bröd som helar mig
Bröd som gör mig seende, hörande
så att jag kan se ditt spår i min vardag
så att jag kan höra din röst som kallar mig vid namn.
Du är källan till min lovsång,
källan till mitt liv, Herre.
När jag står inför dig, min källa,
föds en lovsång ur mitt liv,
ur min begränsning,
ur mina sår,
ur mina förlåtna synder.
När jag tar mitt liv i egna händer, dör lovsången.
Du är källan till min lovsång, Herre,
i dig gläds jag åt de gåvor du gett andra,
åt den skönhet, den godhet du lagt i dem.
När jag glömmer dig
blir de så stora, hotfulla.
Jag kvävs i denna trånga värld,
Herre, rädda mig, led mig till en rymlig plats.
Du är källan till min lovsång, Herre.
När jag vandrar med dig
öppnar sig hela skapelsen
och jag förstår dess hemliga språk
allt talar om dig, Herre.
torsdag 4 mars 2010
Gud drar sig tillbaka
När Gud skapar, drar han sig tillbaka.
Gud drar sig tillbaka och lämnar platsen åt det torra, åt stranden
och klipporna, åt grönskan och fröbärande örter, åt träd
som efter sina arter bär frukt, åt vimlen av levande varelser.
När du skapar oss, Herre, drar du dig tillbaka så att vi får
en plats att stå på, ett utrymme att andas i, en väg att gå.
Du drar dig tillbaka för att jag ska få växa
och ta ansvar för mitt liv.
Du skapar en distans så att jag kan bli mig själv.
Du kallar mig vid mitt namn
och jag ger mig i väg och söker dig, du som är mitt livs källa.
Du drar dig tillbaka så att jag, som en fri människa, ska möta dig
och du kommer mig till mötes tills vi står ansikte mot ansikte
och din och min glädje blir fullkomliga.
Herre, du drog dig tillbaka.
Jag väntade mig att du skulle uppenbara dig i stormen,
men du var inte där,
i jordbävningen eller i elden, men du var inte där.
Jag inbillade mig att du skulle komma med makt och myndighet
in i mitt liv,
att du skulle bli den starkaste och överväldiga mig
men du kom i den stilla susningen
jag hörde knappt dina tysta steg in i min vardag.
Nu har jag lärt känna igen din röst i mitt livs buller
Du gör inte mycket väsen av dig
men din stilla närvaro lyser upp min vardag
och fyller den med tyst glädje.
Herre, du drog dig tillbaka
och det kändes så ensamt i mitt liv, så ödsligt
så jag gjorde mig stora, mäktiga gudar.
Jag gjorde dem av sten så att de skulle vara starka,
jag gjorde dem av trä och silver och guld
så att de skulle bli vackra.
Jag gav dem mitt anletes drag
och speglade mig i dem.
De fascinerade mig.
Jag stod där förlamad,
mitt leende började stelna
jag blev kall, skriket dog i min strupe
men du hörde mitt tysta rop Herre,
Du kom och befriade mig
Du tillintetgjorde alla mina eländiga avgudar
Du öppnade för mig en väg och ställde mig på en rymlig plats
Du gav mig bröd att äta och vatten att stilla min törst
Du fyllde mig med glädjesång.
Gud drar sig tillbaka och lämnar platsen åt det torra, åt stranden
och klipporna, åt grönskan och fröbärande örter, åt träd
som efter sina arter bär frukt, åt vimlen av levande varelser.
När du skapar oss, Herre, drar du dig tillbaka så att vi får
en plats att stå på, ett utrymme att andas i, en väg att gå.
Du drar dig tillbaka för att jag ska få växa
och ta ansvar för mitt liv.
Du skapar en distans så att jag kan bli mig själv.
Du kallar mig vid mitt namn
och jag ger mig i väg och söker dig, du som är mitt livs källa.
Du drar dig tillbaka så att jag, som en fri människa, ska möta dig
och du kommer mig till mötes tills vi står ansikte mot ansikte
och din och min glädje blir fullkomliga.
Herre, du drog dig tillbaka.
Jag väntade mig att du skulle uppenbara dig i stormen,
men du var inte där,
i jordbävningen eller i elden, men du var inte där.
Jag inbillade mig att du skulle komma med makt och myndighet
in i mitt liv,
att du skulle bli den starkaste och överväldiga mig
men du kom i den stilla susningen
jag hörde knappt dina tysta steg in i min vardag.
Nu har jag lärt känna igen din röst i mitt livs buller
Du gör inte mycket väsen av dig
men din stilla närvaro lyser upp min vardag
och fyller den med tyst glädje.
Herre, du drog dig tillbaka
och det kändes så ensamt i mitt liv, så ödsligt
så jag gjorde mig stora, mäktiga gudar.
Jag gjorde dem av sten så att de skulle vara starka,
jag gjorde dem av trä och silver och guld
så att de skulle bli vackra.
Jag gav dem mitt anletes drag
och speglade mig i dem.
De fascinerade mig.
Jag stod där förlamad,
mitt leende började stelna
jag blev kall, skriket dog i min strupe
men du hörde mitt tysta rop Herre,
Du kom och befriade mig
Du tillintetgjorde alla mina eländiga avgudar
Du öppnade för mig en väg och ställde mig på en rymlig plats
Du gav mig bröd att äta och vatten att stilla min törst
Du fyllde mig med glädjesång.
måndag 1 mars 2010
Finns Gud eller ej?
Finns Gud eller ej?
För många år sen var jag på väg från Köpenhamn till Stockholm. I Malmö steg en liten pojke på 10 år och satte sig bredvid mig. Efter en stund blev vi inbegripna i ett djup samtal. Han berättade att hela hans klass hade varit engagerad i att rädda liv på små sälar. De hade läst i tidningen hur man sköt dem i Norge, de hade sett hemska bilder och med hjälp av sin lärare hade de nu skrivit till kungen i Oslo.
Eftersom vi talade om så viktiga och personliga saker frågade jag honom om han inte blivit förvånad över den dräkt jag bar.
- Nej, sa han, jag har inte tänkt på det! Jo, men när du nu talar om det …Varför är du klädd så här?
- Jag bär en dräkt för att jag är nunna.
- Vad är nunna för någonting?
- Någon som har gett sitt liv till Gud.
- Jaha! Till Gud.
- Tror du på Gud?
- Jag vet inte. Jesus, ja, jag tror att han har funnits. Men Gud? Nej, jag har inte bestämt mig!
Jag har inte bestämt mig! Tänk vilka stora beslut en liten pojke på tio år ska fatta: bestämma om Gud finns eller inte! Om Gud är Gud kan väl inte hans existens bero på våra beslut.
Men detta samtal fick mig att tänka på en märklig berättelse i första Moseboken.
Jakob är på flykt, hans bror Esau som han har lurat två gånger vill hämnas och döda honom.
Under flykten händer något. På kvällen, när solen gått ner tar Jakob en sten för att ha den vid huvudgärden och lägger sig till att sova. Han har en dröm. Han ser en trappa som leder från jorden till himlen och Guds änglar som går upp och ner för den. Herren står framför honom och säger: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”
När Jakob vaknar tycks han inte vara så hänförd att han tappat sinnet för det jordiska. Han svarar nyktert” Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min
färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer
välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har
rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge
dig tionde.” (1 Mos 28:12-18)
För Jakob är Gud inte ett intellektuellt problem. Han tvivlar inte på hans existens. Men han fattar ett beslut om att Gud ska blir hans Gud om han är den som ger honom mat och kläder, som leder honom. Den som han kan lita på.
Efter denna händelse får Jakob inget lätt liv. Han i sin tur blir lurad, han kämpar hårt för sitt liv och för sin stora familj, han flyr… och i flykten möter han Gud en gång till. Han brottas hela natten med en okänd. Vid gryningen är kampen oavgjord, och Jakob blir sårad i höftbenet. Den okände säger inte sitt namn men han välsignar Jakob. När han lämnar Penuel ser Jakob solen gå upp. Och han haltar på grund av sin skadade höft (1 Mos 32:22-32).
Solen går upp över Jakobs liv. Han är avslöjad, sårad, han som lurade och blev lurad, går i det nya landet haltande. Och han är välsignad. Han förstår nu att Gud alltid varit med honom. Han var med i alla livets strapatser, prövningar, lidanden. Det fanns i Jakobs liv en väg, fast han inte såg den. Det fanns en mening fast allt var så obegripligt. Han har kämpat och nu är han välsignad.
Gud är Gud och inte en människa. Gud är Gud och inte en filosofisk tes. Gud är Gud och inte en projicering av våra drömmar och föreställningar.
Gud kommer oss till mötes men vi brottas med honom tills solen går upp och vi börjar skönja hans ansikte.
För många år sen var jag på väg från Köpenhamn till Stockholm. I Malmö steg en liten pojke på 10 år och satte sig bredvid mig. Efter en stund blev vi inbegripna i ett djup samtal. Han berättade att hela hans klass hade varit engagerad i att rädda liv på små sälar. De hade läst i tidningen hur man sköt dem i Norge, de hade sett hemska bilder och med hjälp av sin lärare hade de nu skrivit till kungen i Oslo.
Eftersom vi talade om så viktiga och personliga saker frågade jag honom om han inte blivit förvånad över den dräkt jag bar.
- Nej, sa han, jag har inte tänkt på det! Jo, men när du nu talar om det …Varför är du klädd så här?
- Jag bär en dräkt för att jag är nunna.
- Vad är nunna för någonting?
- Någon som har gett sitt liv till Gud.
- Jaha! Till Gud.
- Tror du på Gud?
- Jag vet inte. Jesus, ja, jag tror att han har funnits. Men Gud? Nej, jag har inte bestämt mig!
Jag har inte bestämt mig! Tänk vilka stora beslut en liten pojke på tio år ska fatta: bestämma om Gud finns eller inte! Om Gud är Gud kan väl inte hans existens bero på våra beslut.
Men detta samtal fick mig att tänka på en märklig berättelse i första Moseboken.
Jakob är på flykt, hans bror Esau som han har lurat två gånger vill hämnas och döda honom.
Under flykten händer något. På kvällen, när solen gått ner tar Jakob en sten för att ha den vid huvudgärden och lägger sig till att sova. Han har en dröm. Han ser en trappa som leder från jorden till himlen och Guds änglar som går upp och ner för den. Herren står framför honom och säger: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”
När Jakob vaknar tycks han inte vara så hänförd att han tappat sinnet för det jordiska. Han svarar nyktert” Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min
färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer
välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har
rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge
dig tionde.” (1 Mos 28:12-18)
För Jakob är Gud inte ett intellektuellt problem. Han tvivlar inte på hans existens. Men han fattar ett beslut om att Gud ska blir hans Gud om han är den som ger honom mat och kläder, som leder honom. Den som han kan lita på.
Efter denna händelse får Jakob inget lätt liv. Han i sin tur blir lurad, han kämpar hårt för sitt liv och för sin stora familj, han flyr… och i flykten möter han Gud en gång till. Han brottas hela natten med en okänd. Vid gryningen är kampen oavgjord, och Jakob blir sårad i höftbenet. Den okände säger inte sitt namn men han välsignar Jakob. När han lämnar Penuel ser Jakob solen gå upp. Och han haltar på grund av sin skadade höft (1 Mos 32:22-32).
Solen går upp över Jakobs liv. Han är avslöjad, sårad, han som lurade och blev lurad, går i det nya landet haltande. Och han är välsignad. Han förstår nu att Gud alltid varit med honom. Han var med i alla livets strapatser, prövningar, lidanden. Det fanns i Jakobs liv en väg, fast han inte såg den. Det fanns en mening fast allt var så obegripligt. Han har kämpat och nu är han välsignad.
Gud är Gud och inte en människa. Gud är Gud och inte en filosofisk tes. Gud är Gud och inte en projicering av våra drömmar och föreställningar.
Gud kommer oss till mötes men vi brottas med honom tills solen går upp och vi börjar skönja hans ansikte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)